Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 3

Rlockan var då omkring tolf, och hon återvände till sin systers rum för att vänta på apotekarens ankomst och vaka hos henne det öfriga af natten. Det var en natt af nästan lika mycket lidande för båda. Timma efter timma förflöt i sömnlös smärta och yra å Mariannes sida, ochi den grymmaste ångest å Elinors, innan mr Harris anlände. Hennes farhågor, en gång väckta, godtgjorde genom deras öfverdrift all hennes fordna säkerhet, och pigan, som satt uppe med henne, ty hon ville icke tillåta att mrs Jennings skulle väckas, pinade henne endast mera genom att ramkasta vinkar om hvad hennes fru alltid tänkt. Mariannes tankar voro ännu då och då osammanhängande fästade på hennes moder, och hvarje gång hon nämmde hennes amn förorsakade det den stackars Elinor eta, ty hon förebrådde sig att hafva umtat med så många dagars illamående, och inbillade sig nu att all hjelp snart kunde vara förgäfves, att allting blifvit imppskjutet förlänge, och afmålade för sig sin lidande mor, som kom försent att se sitt älsklingsbarn, eller att se henne vid Sans. Hon stod just i begrepp att åter skicka bud till mr Harris, eller, om icke han kunde komma, till någon annan, då den förre — men icke förrän efter fem — anlände. Hans utlåtande godtgjorde emellertid något litet hans dröjsmål, ty ehuru han tillstod en mycket oväntad och obehaglig förändring hos hans patient, ville han icke medgifva någon väsendtlig fara, och talade om den hjelp ett nytt behandlingset måste förskafsa, med en tillförsigt, so: i en mindre grad meddelades Elinor. Hen lotvade återkomma om tre eller