Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 2

uvarefter han slutade med ett brusande efterspel, i hvilket han inlade en bekant peruansk skämtvisas melodi. Väl hörde han bakom sig ett rop och anmalkande, lätta steg, men han vände e på hufvudet. Han såg bredvid sig en ljus runt immersklädning, men han rörde sig ej, förr än han hörde ropet: Don Rafacl — Sennorita! utropade han nu och sprang upp, gjorde en temmeligen ceremo; Pugnhng och fortfor leende, utan att Hau öfverraskat er? Jag hade just tänkt mig det. Har allud varit en svaghet hos mig att öfverraska andra mennisker, churu man egentligen aldrig borde försöka det med damerna! — Men don Rafael, utbrast Candelaria bestört, ty den unge mannens underliga beteende bragte henne helt och hållet ur fattning, --hvarifrån kommer ni då, i alla helgons namn, — hvar har ni varit så länge, — så exigt länge, utan att låta höra af er det minsta? Vi hafva alla varit så bekymrade. — Ja, sennorita, det är en lång historia, som jag kanske längre fram skall meddela er, men nu, — och han kastade en leende blick på den unge mannen, som ännu qvarstod något förbluffad, — måste jag nästan frukta att hafva stört er. — Känner ni inte igen mig, don Rafael? sade nu Candelarias kavaljer och nalkades, i det han utsträckte sin hand, — har jag då förändrat mig så mycket under dessa år? — Ni har fått skägg, don Basilio, log Rafael, som i första gonblicket hade betraktat honom öfverraskad och nu skakade bans hand. — Apropos, har ni blil