Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1867, sida 1

— Sennorita, jag fritar er från hvarje förklaring. Saken i och för sig sjelf har beredt mig en sådan lycka, att — — — Just derför, af bröt damen. — — N kunde annars komma på de bespynnerligaste tankar och kanske tro, att jag ämnade gömma denna ,,dyra underpant som ett minne. — Ni är mer än grym, sade den unge peruanern med komisk förtviflan, — vil ni då förstöra hvarje illusion? — Hvarje; — jag skulle annars framsts för er i en besynnerlig dager. Ni har väl märkt att den unge dansken gör mig sir cour temmeligen öppet? — Han är gerna i ert grannskap, och hvem kunde förtänka honom det? — Ah, log den unga damen tankfullt — jag antar komplimangen, den ljuder åtminstone inte öfverdrifven, om den äfver inte var så menad som orden föllo. — Jag ber, låt mig tala ut. Icke blott at! den unge mannnen således gerna vistas mitt grannskap — som ni uttryckte er, — har han äfven så länge plågat mig om er af mina lockar för att hafva ett minne a mig, ,,om ödet skulle grymt åtskilja oss — som han uttrycker sig, och hvilket äfver är troligt, att jag, tör att få lugn, alutligen lofvade honom att uppfylla hans ön. skan. — Nå väl? inföll don Rafael. — Ni inser att jag skulle gifva honon en sådan ;dyr underpant, endast ifall jag verkligen älskade honom, men emedan dett: icke är fallet, har jag tillåtit mig att icke blott taga er godhet utan äfven er rik: hårvext i anspråk för att tillfredsställ: min tillbedjare och förskaffa mig sjel Juean.