Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1867, sida 2

hand, — och sedermera har jag sett mig vidare om i verlden. — Till dess ni fann det för hett derborta under Francos grasserande, he? Men det blir snart slut dermed, ty efter hvad vår agent sade mig, kan den fördömde Sambo inte hålla sig en dag längre. — Han ville ge er ännu ett uppdrag, log Aguila. — Han kan dra för fan i våld! brummade kaptenen, — men hade ni varit länge i Guajaquil? — Nej, jag kom med sista ångbåten och tänkte besöka några vänner, men jag kunde ha sparat mig besväret, ty alla hade flyktat till Quito. — Kom ni från Panama? — Ja, och ämnar mig hem. — Ack, min Gud, suckade kaptenen, — jag önskade jag kunde säga detsamma. Men i stället far jag år ut och år in utefter dessa förbrända kuster. Men hvem kan hjelpa det, min tid kommer väl också en gång, och till dess får man hålla ut. Har ni inrättat er beqvämt ombord? — Förträffligt. — Desto bättre, — och med en vänlig nick gick kaptenen in i sin kajuta. Aguila, eller don Rafael som han kallades af sina vänner, hade emellertid mönstrat sina medpassagerare, men de voro dels utländningar, — engelsmän, fransmän eller tyskar, hvilka kommit från Europa med den vestindiska postbåten, dels intetsägande ansigten af dessa trakters barn, hvilkas bekantskap han just icke estersträfvade. Hen såg ej ett enda bekant ansigte bland dem alla, och han åtnöjde sig således med att i tysthet mönstra dem,