Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1867, sida 2

tillfälle jag har det nöjet tala med er, till att framställa en något besynnerlig begäran. — Sennorita, svarade don Rafael helt glad, — ni skulle göra mig lycklig, om ni satte mig i tillfälle att tjena er. — Således också ni, sade den unga flickan, och ett bittert uttryck sväfrade ett ögonblick omkring hennes läppar. — Jag har trott att ni åtminstone ej tillhörde dessa fadda smickrare, hvilka blott tyckas afse att förvrida hufvudet på det första hyggliga ansigte de träffa. Don Rafael kände sig träffad af det uttryck, som vid dessa ord hvilade öfver den unga damens sköna anletsdrag, och han svarade hjertligt: — Tro mig, min fröken, att ni gör mig en verklig glädje om ni sätter mig i tillfälle att på något sätt tjena er. — Det låter litet bättre, skämtade damen, — och denna gång vwill jag tro er. Jag begär inte mycket, endast en obetydlig småsak, — en hårlock af er. — En lock? log den unge mannen med en viss förvåning, — ni vill straffa mig genom detta skämt, sennorita. — Och om jag menade allvarsamt? — Jag ställer hela mitt hufvud till ert förfogande. — Ser ni, der öfverdrifver ni nu igen. — Sennorita, sade den unge mannen halft skämtsamt och halft på allvar, — ag vet verkligen inte om jag har öfverlrifvit denna gång, ty ni tycks verkligen kunna göra hvad ni vill med er omgifnings hufvuden. 2