Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1867, sida 2

bredvid hans. Något mera visste ej mayor domon om henne än att hon under färder från Panama väl visat sig fri och ogenerad, men alltid iakttagit den största värdighet, så att ingen vågat tillåta sig der minsta frihet mot henne. Enligt passagerarelistan var hennes namn Lydia Valicre Don Rafael hade visserligen märkt at den sköna flickans ögon ett par gänger riktats mot honom, men likväl hade har ej tilltalat henne, emedan han ej ville synas efterhängsen. Hvartill hade det äfver tjenat! Om några dagar befunno de sig Lima hvarest han ämnade uppehålla sig endast några timmar, emedan hans väg förde inåt landet, och en så flyktigt börjad be kantskap måste då afbrytas. Sålunda hade han redan varit två dagar ombord utan att utbyta ett enda ord med henne, med undantag af en helsning, då han en gång händelsevis mötte henne i den gemensamma korridoren till hytterna under däck. I dag gick han ned för att hemta en bok; men uppriktigt sagdt hade han endast tänkt på boken, emedan han icke såg den unga damen på däck, och hans hjerta klappade verkligen fortare, då han passerade hennes hytt och såg henne stå i dess öppna dörr. Han ämnade just gå förbi med en vanlig helsning, då ett enda ord från henne plötsligt hejdade honom. — Sennor! — Sennorita! utbrast han och vände sig förvånad emot den sköna. — Förlåt mig, sennor, sade nu damen på den renaste spanska och med ett halst förläget leende, hvilket klädde henne desto bättre som han förr icke hade märkt det hos henne, — om jag begagnar det första