Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1867, sida 1

OOAOQOQt. TELRLALLÄLLLA Vi bedja högligen om ursäkt, i sall vi sgjort oss skyldiga till någon oriktig tydsning af den aktade insändarens mening. Måhända borde proportionen emellan stam soch beväring vara vida mera till den förras fördel, t. ex. såsom 1 till 2, eller skulle möjligen stam och beväring stå i lika proportion till hvarandra? I hvilketdera fallet som helst blifva endera kostnaderna så stora, att det ej är värdt att tänka på saken, eller ock armen så obetydligt större emot hvad den nu är, att systemförändringen icke lönade mödan. Är det åter meningen att låta stammen, såsom hittills, bestå hufvudsakligen af indelta trupper, då blifva visserligen kostnaderna icke fullt så stora, men vinsten blir ock lika med noll, då vi endast göra några plåstringar på det gamla systemet, men för öfrigt bibehålla detsamma med alla dess olägenheter och således icke erhålla hvad som måste erkännas utgöra önskningsmålet, nemligen ett effektist och betryggande försvar. Den antydda besparingen i marschtid och marschkostnader, hvarmed den ständiga stammens underhåll till största delen skulle bestridas, reducerar sig till en summa, som icke en gång förslår till underhållet at det nuvarande husarregementet Konung Carl XV. På sextonhundratalet, då Sverge var ett så strängt ortodoxt land, skulle manskapet vid den indelta armåen samlas hvarje Söndag, att efter gudstjensten exerceras, Joch förvarades dessemellan gevären i de s. k. vapenhusen. I vår tid hållas kyrkoparader, korporalskapsvis, några Söndagar i April eller Maj, hvarunder smärreöfningar ega rum. På sammas ätt bära de förberedande öfningarne ske socknevis om Sändagarne, antingen före eller efter gudstjensten Ftående det likväl hvar och en fritt, som önskar slippa Söndagsexercisen, att på egen bekostnad öfvas någon annan dag i veckan. IIurusomiielst gäller alltid den principen, att instruktör infinner sig hos trupp och icke tvertom. Härvidlag kan alltså ingen marschkostnad komma i fråga. I fråga om 2:dra uppbådet, medgifves visserligen att dess öfningar i våra glest befolkade nordliga provinser skulle blifva en börda för den fattige, om de ställdes så, att han på dem skulle utan ersättning uppoffra 5 arbetsdagar. Det finnes dock flera sätt att, med öfningarnes bibehållandej litta denna börda. Antingen kunde i 10 å 15 kretsar med de största afstånden öfningarne ske kompaniris, eller kunde, de äfven göras bataljonsvis, men i så fall, om ock några flera dagar, endast hvartannat eller hvart tredje år, då staten ersatte manskapet för dag efter medelpriset för ett dagsverke. Såsom princip bör, såsom vi i förslaget äfven antydt, i alla händelser gälla, att 2:dra uppbådet på sina öfningar icke i något fall utan ersättning uppoffrar öfver 3:ne dagar årligen. Då dessutom dessa öfningar, isynnerhet om de förenas med prisskjutning. enligt all sannolikhet, komma att antaga karakteren af folknöjen eller folkfester, så blir deltagandet i desamma icke ansedt som en uppoffring, utan snarare som ett tillfälle till en nyttig och angenäm förströelse. Det återstår alltså endast att tala om I:sta uppbädet. Vi öfva nu årligen i vapen, då 2 beväringsklasser tagas med i räkningen, cirka 60,000 man, och ungefär samma styrka skulle väl äfven den armö hafva, som ins. åsyftar och för hvilken således marschtiden och marschkostnaden böra blifva ungefärligen desamma som de nu äro. 1:sta uppbådet med rekryterna är beräknadt att utgöra cirka 110,000 man. Skillnaden är alltså 50,000 man. Regementerna i hufvudvapnet, infanteriet, och följaktligen mötesplatserna äro i vårt 1örslag ökade, hvilket måste verka derhän, att marscherna snarare minskas än ökas. Vi antaga dock, då rekryterna och specialvapnen i vissa fall få längre marscher, att marschtiden för lika stor styrka förblifver oförändrad. Nu hafva vi blott att räkna efter hvad marschkostnaden, enligt vårt förslag kan utgöra för 50,000 man, nvartill äfven bör läggas den möjliga ditferensen emellan nuvarande och blifvand———7—252 mkaret och derefter fortsätta sin resa så