Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1867, sida 2

ocksä tyst en stund. Ilans reflexioner slutade sålunda: —: Om en sak, min kära syster, kan jag försäkra dig, och jag skall göra det, emedan jag vet att det måste smickra dig. Jag har goda skäl att tro — jag har det i sanning från den säkraste källa, annars skulle det vara mycket orätt att säga någonting derem, — icke att jag precist hört mrs Ferrars säga det sjelf, men hennes dotter har gjort det, och jag har det af henne, — att, med ett ord, hvilka invändningar det än kunde varit mot en viss — en viss förbindelse, du förstår mig, — skulle hon vida föredragit den — skulle den icke förargat henne hälften så mycket som denna. Jag blef ofantligt glad att höra mrs Ferrars betrakta det så, en mycket smickrande omständighet för oss alla. Det skulle utan all jemförelse, sade hon, hafva varit det minsta onda af de två, och hon skulle nu gerna gå in på någonting icke värre. Men allt detta kan ju icke komma i fråga, — icke tänkas på eller nämnas; jag tänkte blott jag skulle tala om det för dig, emedan jag visste hur mycket det måste glädja dig. Icke att du har någon orsak att sörja, min kära Elinor, der finnes intet tvifvel att du ieke skall blifva väl gift, — fullkomligt lika bra eller bättre kanske, när allt kommer omkring. Har öfverste Brandon varit hos er nyss? Elinor hade hört nog, om icke att smickra hennes fåfänga, åtminstone att skaka hennes nerver och uppfylla hennes tankar, och hon var derföre glad att hon besparades nödvändigheten att sjelf säga mycket till svar, och faran att höra någonting mera af sin bror, genom mr Robert Fer