Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1867, sida 2

ras trn ymnigt trambragte, neomligen kokosnötter och brödfrukt! Fordom bildade dessa öar, hvar och en sör sig, en enda stor familj, och det var med dem på samma sätt som med andra familjer: så linge de hafsa nog af sig jelfva känna de lycka och trefnad, men snart de förlora sin inre sammanhållning och söka nöien ntom hus, då har den egna härden förlorat siti tornämsta behag och blir slutligen ingenting annat än en vanlig samlingsplats, Men likväl längtade infodingarne ännu icke bort från sina herrliga öar, så ofta des dertill, isynnerhet af då de än lockad och då anländande hvalfiskfångare. De ville ej väga sig ut på det vidstrickta, obekanta hafvet för att lefva bland fremlingar, huru högt de in skattade deras besök, och hvarje öfvertalning var fåfäng. Hvad skulle de också göra derborta? — Det tyngsta urbete de kände var att klättra upp i en kokospalm och nedkasta de saftfylda nötterna, eller att gunga derute i kanoten bland de lugna lagunerna och med den eftersläpande perlemorkroken fånga bonitos eller albicpees: NN qunnorna beredde visserligen då och då ett stycke tapa, flitade en matta, eller utslipude medelst korallsand och under vatten ett par kokosskal till dryckeskärl, — men männen? Måhända de någongång lagade sin hyddas tak, då det inträngande regnet föreröll dem alltför oheavämt, eller gräfde en liten grop för aft der steka i heta stenar någon af qvinnorna å och rensud gris, — det var allt; och hvad de föröfrigt behöfde hade de ju, eller fartygen bragte dem det, — hvarför således