Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1866, sida 2

passande parti för henoin, kunde man väl icke förmoda, att han hela tider kunde vara hemligt förlofvad med en annan! — en sådan misstanke skulle aldrig fallit henne in! Om kon misstänkte någon annan förbindelse, var det icke på det hållet. Der, sade hon, — hade jag sannerligen trott mig säker. Hon var i riktig ångest. Vi rådgjorde tillsammans om hvad som skulle göras, och slutligen beslöt hon skicka efter Edward. Han kom. Men jag är ledsen att berätta hvad som följde. Allt hvad mrs Ferrars kunde säga för att förmå honom göra ett slut på förlofningen, understödt, som J väl kunnen tänka, af mina argumenter och Fannys böner, var till ingen nytta. Pligt, barnslig kärlek, allt föraktades. Jag trodde aldrig att Edward var så envis, så känslolös. Hans mor förklarade för honom sina frikostiga afsigter, i händelse han gifte sig med miss Morton, sade honom, att hon ville gifva honom Norfolk, hvilket inbringar goda tusen pund om året, och föreställde honom deremot, om han ännu stod fast vid förlofningen med Lucy, det säkra armod, som måste blifva en följd deraf. Hans egna två tusen pund bedyrade hon skulle blifva hela hans förmögenhet; hon ville aldrig se honom mera, och långt ifrån att gifva honom den ringaste hjelp, skulle hon till och med, om han någonsin ämnade inträda i ett embete, göra allt som stod i hennes mekt att hindra hans framgång. Här slog Marianne ihop händerna, i ett öfvermått af ovilja, och utropade: Barmhertige Gud! kan detta vara möjligt? -— Väl må du förvåna dig, Marianne, srarade hennes bror, — öfver den härd