Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1866, sida 2

någon anmärkning mot denna berättelse, så skulle den röra det i vår tanke osannolika i den omständigheten, att en så god och förståndig man som herr Sigfrid Andersson Rålamb underlät att underrätta sin dotter om sitt mångåriga löfte att i sinom tid förmäla henne med Gustaf Roos, och att han beslöt sig för att meddela henne denna underrättelse först dagen före lysningen. . Det skall måhända synas djerft, att vi, sanningen likmätigt, erkänna, att den så högt prisade , Blomman på Kinnekulle ej motsvarat våra förväntningar. Visserligen eger hon ganska mycken doft och figring, men ryktet hade lofvat mera. Såsom novell betraktad ger hon anledning till vigtiga anmärkningar. Intrigen är nästan ingen, och kollisioner saknas också, ty de hinder, som den tafatte Göran Posse söker lägga i vägen för dem, som vilja närma sig hans sköna kusin, äro alltför betydelselösa att tagas i betraktande, helst som hans lågas föremål försmår honom, och hans mor, den myndiga fru Ebba, skarpt ogillar hans giftermålsspekulationer. Gustaf Brahes uppförande mot den stackars herr Göran erinrar för öfrigt om det sätt, hvarpå Harlekin behandlar Pierrot i pantomimer. Hvad angår sjelfva ,,blomman, den fagra Anna Posse, så förekommer hon oss temligen obetydlig, och den omständigheten, att hennes hjerta är nog eldfängdt att drifva henne till förlofning med drottning Gunildas f. d. fästman efter en eller ett par dagars bekantskap, är just icke egnad att stegra intresset för henne, liksom ock å andra sidan den snabbhet hvarmed den sentimentale Liljensparre vexlar föremål för sin tillbedjan förefaller äfven temligen öfverdrifven. Att berättelsen för öfrigt med sin trogna återspegling af den tids anda och seder, som den skildrar, med sin humoristiska stil och sina lyckade dialoger, med figurer sådane som den kostliga fru Ebba och den glade lefnadsfriske Gustaf Brahe, är af ganska utmärkt beskaffenhet, betraktad som ett slags historisk genremålning, vilja vi visst icke bestrida. För vår del sätta vi , Anna Peibnitz eller Sångarflickan från Warschau främst bland dem, som vi hittills läst af Mellins historiska noveller. Med stor talang har förf. deri tecknat Johan III:s sista dagar, och berättelsen är full af scener af gripande effekt. Den gamle brodermördaren står ensam vid grafvens rand utan att omgifvas af någon, som genom en verklig tillgifvenhets band äro fästade vid honom. Hans begge äldsta barn äro fjerran i Polen, den lille Johan är en treårig pilt, och hans drottning, den sköna Gunilda Bjelke, ser i honom en fruktansvärd tyrann, vid hvilken hon är kedjad genom äktenskapets tunga band, och hon motser utan synnerlig smärta den stund, då dessa band skola slitas. Hennes bemödanden att frälsa de olyckliga rådsherrarne och att motverka hertig Carls planer samt denne sednares försök att genom list och våld tillskansa sig makten skildras förträfdigt, och det intresse, hvarmed man följer händelsernas utveckling, är jemt i stigande. Sutscenen, hvari hertig Carl först uppträder triumferande och med den största hänsynslöshet tillegnar sig makten och hotar att utkräfva en hämnd på sina motståndare, men sedan måste vika för Gustaf Brahe, som infinner sig såsom den unge konungens fullmäktig, är isynnerhet af stor effekt. . mmmmmm —