Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 3

sattarens påstående, att Sverge, genom att antaga Frankrikes sednare framställda alliansförslag. hvari ingick en förbindelse för det förra landet att på en gång angripa England och Ryssland, skulle satt sitt nationella oberoende på spel. Men om det sålunda medgifves, att för svenska regeringen inga skäl funnos att vid denna tidpunkt sluta sig till den franska, så är det dock icke bevisadt, att Carl Johans politik 1812 var fullt enlig med Sverges intressen. Det är allmänt bekant och erkännes äfven af författaren, att kejsar Alexander år 1812 befann sig i den brydsamma ställning, att han för att tillförsäkra sig alliansen med Sverge skulle beqvämt sig till mycket stora uppoffringar, derest de gjorts till vilkor för densamma, ja att han skulle afstått Finland och Aland i denna händelse, såsom ock Carl Johan sedermera erkände. Hvarför betingade den svenske kronprinsen då icke sitt land dessa fördelar? Författaren tyckes se en p d ridderlighet i den undsallenhet sör Alexander, som Carl Johan visade, då han ej påyrkade Finlands och Alunds afträdande, sedan det första förslaget derom gjort den furste förstämd, hvilken bemäktigat sig dessa landsdelar genom det skändligaste förräderi mot en konung, som var hans vän och svåger. En sådan uppfattning af detta steg är dock alldeles orimlig, enär Carl Johan vid afslutandet af alliansen med Ryssland var endast att anse som Sverges representant, hvilken det ålåg att till det yttersta bevaka detta lands intressen och då följaktligen hvarje emot dessa intressen stridande generositet mot den andra parten måste anses såsom i hög grad tadelvärd. Förf. säger visserligen: ,då han afstod ifrån denna, för landet onyttiga, tillochmed skadliga vinning (?), som endast skulle tjent till hans egen berömmelse, måste det i framtiden lända Carl Johan till stor ära och göra honom förtjent af det återstående Sverges eviga tacksamhet. Men till en sådan uppfattning af frågan torde högst få i vårt land ha kommit, och anmärkningsvärdt är, att ännu 1855 Carl Johans egen son var redo att, understödd af vestmakterna, söka återeröfra Finland, då dock under de fyra föregående decennierna så många förändringar inträffat inom detta land, som gjorde en förening mellan detsamma och Sverge mindre lämplig och önsklig, än den skulle varit år 1812. För att ådagalägga den ifrågavarande ,, vinningens onyttighet och skadlighet, upprepar förf. de nötta fraserna om omöjligheten att försvara Finland mot ett nytt anfall från rysk sida och talar om huru mycket lättare det blifvit att försvara oss mot den mäktige grannen nu — då han ryckt oss så mycket närmare in på lifvet. Eget är att förs. förut talat om fredsslutet i Fredrikshamn såsom ytterst både olyckligt och olycksbådande för Sverge och såsom såsom ,,af större betydenhet än man den tiden på svenska sidan förstod eller ville förståd, enär ,,a) man bortskänkte den betydliga sträckan emellan Kemioch Muonio-elfvarne; b) man lät igenom denna gränsbestämmelse det ryska området skjuta med en, många mil lång, kil, liksom för att i framtiden spränga det korta återstående norska området i Finnmarkens amt, der ryssarne nu hafva blott några få mil för att tvinga sig fram till Lyngens jord vid Vesterhafvet — denna åstundan som visar sig så liflig i ryssarnes sträfvanden; c) dessutom begicks en verklig oskicklighet i diplomatiskt afseende, ett nån emot Sverge, då staden Torneå bestämdes att blifva rysk, ehuruväl den ligger på vestra sidan om Torneå elf, som ikväl i hufyudbestämmelsen antogs till riksgräns. Ännu en lätthet skulle Ryssland bereda sig vid början af ett möjligt framtida krig emellan de båda rikena! Så talar förf. När det förhöll sig så, hvarför kräfde då Carl Johan icke af Alexander vid detta gynnsamma tillfälle en revision af den gränsreglering, hvilken för återfordrade han icke åtminstone detta för Sverges framtida försvar så vigtiga område jemte Aland, om han af en eller annan anledning beslutat att låta Finland qvarstanna i dens klor, som med list och våld tillröfvat sig detsamma? Förf. torde bli oss svaret skyldig. Atminstone kan han icke utan att uppenbart motsäga sig sjelf påstå, att det skulle varit , onyttigt eller ,,skadligt för Sverge. Hvad som är säkert är att icke både Norge och Finland på en gång skulle blifvit oss medgifna, säger förf. Men hvarför är detta så säkert? Om Alexander i sin nödställda belägenhet ansåg sig tvungen att köpa Sverges bistånd genom Finlands afträdande, derest detta pr s kräfdes derför, skulle han väl högst sannolikt gått in på att äfven i detta fall lemna garantien för Norge, hvilket tillhörde hans fiendes bundsförvandt, om detta uppställts såsom ett ytterligare villkor. Eller skulle måhända England eller Österrike i det fallet lagt hinder i vägen för Sverges förening med Norge. Iutet ger anledning till ett sådant antagande, då dessa makter icke