Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 3

agit med mig ett glas deraf åt er syster. Min stackars man! hvad han tyckte myccet om det! Hvarje gång han hade en; nning af gikt, sade han att det gjorde wonom mera godt än något annat i verlden. Vill ni inte bära in det till er syster? — Min bästa fru, svarade Elinor, småeende åt olikheten af de lidanden för hvilsa det rekommenderades, — hvad ni är sod! Men jag har just lemnat Marianne ill sängs och, som jag hoppas, nästan so rande, och då jag tror att ingenting ka söra henne så godt som hvila, vill jag lricka vinet sjelf, om ni tillåter. Mrs Jennings, eburu beklagande att hon ke kommit fem minuter tidigare, var nöjd lermed; och under det Elinor drack vinet petänkte hon, att ehuru dess goda verkan bå gikt för närvarande var af föga vigt r henne, kunde dess läkande förmåga i useende på ett sviket hjerta med lika mycket skäl användas på henne sjelf som vå hennes syster. Öfverste Brandon kom in under det sällskapet drack thö; och af hans sätt att se sig om i rummet efter Marianne, inbillade sig Elinor genast, att han hvarken väntale eller önskade se henne der, med ett rd, att han redan visste orsaken till hennes frånvaro. Mrs Jennings hyste icke samma tanke, ty, straxt efter hans inträle, gick hon tvärsöfver rummet till thbordet, der Elinor presiderade, och hviskale: — Öfversten ser lika dyster ut som någonsin förut, som ni ser, han vet ingenting derom; vill ni inte säga honom det. Han flyttade kort derefter en stol tätt till hennes och frågade, med en blick som fullkomligt försäkrade henne om hans kännedom om allt, efter he mes syster. 2