Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 3

för hvilka hans politiska och militära åtgärder under denna period varit föremål. Talangfullare pennor än hr Svederi ha förut varit i rörelse för ernående af detta ändamål, och om det endast delvis vunnits, om åtskilliga af de tadlande anmärkningarna mot Carl Johans politiska hållning ej kunnat vederläggas af män sådane som Hvasser och Svedelius, så är det temligen förklarligt, att förf. ej lyckats visa, att de haft orätt, som påstått, att denne furste stundom af personliga intressen, otidig misstänksamhet, lättrogenhet eller häftighet förleddes till handlingar, som stodo i strid mot det lands fördelar, hvilket lagt sitt öde i hans hand. Emellertid kan det å andra sidan ej bestridas, att förf., som tyckes vara ganska hemmastadd i skrifter och aktstycken, hvilka tjena att belysa kronprinsens deltagande i det stora befrielsekriget år 1813, meddelar ett betydligt antal fakta, som äro väl egnade att ådagalägga grundlösheten af de preussiska militärers och historieskrifvares uppgifter, de der åsyfta att beröfva Carl Johan den ära, som rättvisligen tillkommer honom såsom den egentlige upphofsmannen till den krigsplan, hvilken antogs vid mötet i Trachenberg af de allierade monarkerna, och framför allt såsom nordarmens öfverbefälhafvare. Han framhåller, huru det just var Carl Johan, som insåg och förfäktade den ofantliga vigten af Berlins försvarande, samt att de dispositioner, han vidtog, alltjemt åsyftade detta, ehuruväl man från preussisk sida envist påstått motsatsen, och det oaktadt kronprinsen straxt efter nordarmens segrar entusiastiskt firades såsom Berlins räddare. Han visar, huru den ena gången efter den andra corpscheferna och isynnerhet Biilow ingåfvo till öfverbefälhafvaren rapporter och förslager, som voro i hög grad missledande och grundade på oriktiga uppfattningar af fiendens ställning och planer, men huru Carl Johan, som förstod att törskaffa sig säkrare underrättelser liksom att bättre bedöma den fiendtliga armåens rörelser, genom sina order förekom missgrepp och styrde det hela så att utgången kom att motsvara alla rimliga förhoppningar. Fablerna om att de allierade hade general Bilows och general Borstells patriotiska olydnad mot den , misstänkte öfverbefälhafraren att tacka för segrarna vid GrossBeeren och Dennewitz vederläggas i grund, och det visar sig klarligen, att de angrepp i på fienden, som i begge fallen afgjorde striden, voro i full öfverensstämmelse med kronprinsens uttryckliga order. Förf. har inlagt en verklig förtjenst genom att visa det grundlösa och vrängda i preussiska författares framställningar af dessa slag och öfverhufvud af hela fälttåget; skada blott att vederläggningar af detta slags smädliga och partiska dikter oftast uträtta lika litet som slagtandet af Thors bockar, då de snart stå upp igen djerfvare och kryare än någonsin förut. Att Carl Johan skulle bli orättvist bedömd af preussarne är för öfrigt temligen naturligt, då de i sin patriotiska ifver ej kunde fatta de skäl, som förmådde honom att låta dem sjelfva i främsta rummet blöda för sitt lands befrielse från det franska oket och att spara den svenska här, som utgjorde vårt lands sista förhoppning och värn, i det längsta. Men det tycks dock som borde man kunnat vänta, att de ej skulle förneka det stora infiytande, hans fältherretalanger haft på krigets gång, helst som Napoleon och fransmännen öppet erkänna honom såsom en af de saktorer, som mäktigast bidragit till den utgång, som den stora kampen tog. Hvad författaren anför såsom egnadt lara och försvara Carl Johans mot det land, som sett honom på det hela taget riktigt, om ock det bristfälliga i formen, som framträder här liksom öfverallt eljest i arbetet, gör argumenterna mindre kraftiga. Napoleon hade drifvit sakerna till en ytterlighet, som ovilkorligen kräfde en bestämd opposition af de regenter, som han sträfvade att göra till sina vasaller, så framt deras rikens sjelfständighet skulle kunna räddas och dessa ej ryckas in i den starka stsömhvirfrel, hvari redan så många staters oberocade gått under. Genom att ej blott fordra kontinentalsystemets noggranna iakttagande, utan äfven ålägga styrelsen att förklara England krig utan att vidtaga några åtgärder för Sverges skydd mot det mäktiga öriket, genom att begära af svenska regeringen 2,000 man sjöfolk för bemannandet af den franska flottan — oberäknadt andra för våra intressen ännu mera skadliga fordringar, — genom att låta borttaga svenska fartyg, seqvestrera deras laddningar och tvinga matroserna att tjenstgöra på franska flottor, hade Napoleon gifvit Sverge en försmak af hvad som väntade det, derest det skulle komma i det nära förhållande till Frankrike, som den mäktige eröfraren åsyftade. Och då Pomern eröfrats, och dervarande svenska embeismän fängslats och hotats med döden för det fall, att de ej ville bryta den trohetsed de svurit sitt länds regering, samt tvenne der befintliga. svenska regementen afväpnats och sändts säsom fångar till Frankrike, var Sverges fiendtliga uppträdande mot detta land fullt berättigadt äfven i formellt hänseende. Lika obestridligt som detta är förÅAnn — tagit med mig ett glas deraf åt er syster. Min stackars man! hvad han tyckte mycket om det! Hvarje gång han hade en (känning af gikt. sade han att det gjorde HH