Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 3

sen, så alt der är aldrig tråkigt, ty om nan sitter i en berså bakom huset, kan nan se alla vagnarne, som köra förbi. Ah, let är ett förtjusande ställe! En slagtare traxt bredvid i byn, och prestgården inom tt stenkast. I mitt tycke, tusen gånger rackrareän Barton Park, der de äro tvungna itt skicka tre mil efter sitt kött, och icke hafva en granne närmare än er mor. ah, ag skall muntra upp öfversten så snart. ag kan. Om vi blott kunna få Willoughpy ur hennes hufvud. — Ja, om vi blott kunna det, sade Elinor, — skola vi hjelpa oss mycket b med eller utan öfverste Brandon. — gande detta, steg hon upp för alt gå att uppsöka Marianne, hvilken hon fann, som hon väntat, i hennes eget rum, lutad i tyst smärta öfver en slocknande brasa, som varit hennes enda upplysning ända till Elinors inträde. . — Du gjorde bäst i att lemna mig, var all den uppmärksamhet hon egnade systern. hon i början att göra, men he allvarliga, ehuru milda öfvertalande mådde henne snart till eftergifvenhet, och Elinor såg henne lägga sitt värkande hufvud på kuddarne och, som hon h på väg avt få njuta någon lugn hvila, innan hon lemnade henne. I förmaket, dit hon sedan begaf sig, möttes hon af Mrs Jennings med ett vinglas i handen. — Min kära vän, sade hon. — Jag kom för en stund sedan i håg, att jag hade något af det bästa gamla Constantia-vin som någonsin blifvit drucket, och har nu