Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 3

afsigter uppehåller ditt mod. Det är en förnuftig och berömvärd stolthet, som motstär sådan illvilja. — Nej, nej, utropade Marianne, — en smärta sådan som min har ingen stolthet. Jag bryr mig inte om hvem som vet att jag är olycklig. Triumsen att se mig sådan må ligga öppen för alla. Blinor, Elinor, de som lida obetydligt må vara stolta och sjelfständiga — men jag kan icke. Jag måste känna — jag måste vara olycklig — och hvem som vill är välkommen att njuta deraf. — Men för mammas skull och min — — Ville jag göra mera än för min egen. Men att visa mig lycklig, då jag är så olycklig — o! hvem kan begära det? Åter voro båda tysta. Elinor var sysselsatt med att tankfallt gå från brasan till fönstret, och från fönstret till brasan; och Marianne, sittande vid foten af sängen, med hufvudet lutadt mot en af dess stolpar, tog åter upp Willoughbys bref och utropade, sedan hon rysande genomläst hvarje mening: — Det är för mycket! 0, Willoughby, Willoughby, kunde detta komma från dig? Grymt, grymt — ingenting kan ikta dig. Elinor, ingenting kan. Hvad han än kunde hafva hört emot mig, borde han icke hafva uppskjutit att sätta tro dertill? borde han icko hafva sagt till mig derom, för att gifva mig makt att försvara mig? Den hårlock (upprepande orden efter brofvet) ni så artigt skänkte mig — det är oförlåtligt. Willoughby, hvar ver ditt hjerta, då du skref dessa ord? O, barbariskt grymt! — Elinor, kan han rättfärdigas? — Nej, Marianne, på intet möjligt sätt,