illamaende. Derefter å inde hon till Marianne, som vid hennes iuträde just sörsökte stiga upp från sängen, och som hon hanu fram till i lagom tid för att hindra henne fulla till golivet, matt och svindlande som hon var efter en lång brist på sssande hvila och föda; ty det var många dagar sedan hon haft någon aptit och månpa nätter sedan hon haft någon riktig ms; och nt, då hon icke längre unpeaf don feber, af ovisshet, hvari hon vat, visade sig följderna af allt detta i ert värkande hutvad. en förslappad mage och en nervös mattigliet. Fu glas vin, som Elinor genast anskaflade, Merställde henme något, och hon blef slutligen i stånd att uttrycka nå insia af hennes godhet genom Mt s — Stackars VLIinor hur olycklig jag gör dig! — Jag önskar endast, arade hennes ter, — att jag fonde göra någonting dig, som kunde tjena dig till tröst och Jindriug. Detta, liksom hvarje an varit, var för mycket för Å ome, Som endast kunde utropa, i sitt hjertas ångest; — O! Elinor, jag är i sanning olycklig innan hennes röst förlorades i snyftningar. Elinor kunde icke längre bevittna denna ohejdade sorg under tystnad. Försök att anstränga dig, älskade Marianne, utropade hon, — om du icke vill döda dig sjelf och alla, som älska dig. Tänk på mamma; tänk på hur olycklig ditt lidande gör henne; för hennes skull måste du anstränga dig. — Jag kan icke, jag kan icke, utropade Marianae; — lemna mig, lemna mig, om jag plågar dig; lemna mig, hata mig, glöm mig! men pina mig icke så. O! hur lätt skulle hafva a 2