Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1866, sida 3

få se er, sade hon; — hvad tror ni han sade, då han hörde att ni kominit hit med mamma? Jag kommer iute i hvad det var nu, men det var någonting så lustigt! Efter en eller två timmar fördrifna med hvad hennes mor kallade trofligt prat, eller med andra ord, med alla möjliga frågor angående alla deras bekanta å mrs Jennings sida, och med skratt utan någon orsak å mrs Palmers, föreslog den sednare, att de alla skulle följa henne till några butiker för att göra åtskilliga uppköp, hvartill mrs Jennings och Elinor vilgt samtyckte, och Marianne öf ertalades också att följa med, fastän hon i början nekade dertill. Hvart de gingo var hon, som det tycktes, alltid på vakt, och i hvilken butik de n gingo, voro hennes tankar lika frånvarande från allt som intresserade och selsatte de andra. Orolig och missnöjd erallt, kunde hennes syster aldrig erhålla hennes omdöme öfver någon sak, om så angick dem båda lika mycket; intet nöje af någonting, var endast otålig att komma hem igen och kunde ned möda styra sin förtret öfver mrs Palmers långsamhet, hvars öga fingslades af allting vackert, dyrt eller nytt, som gerna ville köpa allt, men icke kunde bestämma g någonting. och förspillde tiden i hänryckning och obeslutsamhet. Det var sent på förmiddagen innan de återvände hem; knappast hade de kommit in förrän Marianne ilög upp för trapporna, och då Elinor kom efter, fann hon henne stående vid bordet med ett sorgset utseende, hvilket utvisade att ingen Willoughby hade varit der. — Har intet bref till mig blifvit lem