Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1866, sida 2

Robert Ferrars? Ar det möjligt? — Och hon kände icke stor förtjusning vid tanken på en sådan svägerska. — Nej, svarade Lucy — icke med mr Robert Ferrars — jag har aldrig sett honom; men — fixerande Elinor — med hans äldre bror. Hvad kände Elinor i detta ögonblick? Förvåning, hvilken skulle varit lika smärtsam som den var stark, om ickeett misstroende till denna berättelse åtföljt den. Hon vände sig till Lucy i tyst förvåning, ur stånd att gissa orsaken till, eller ändamålet med, en sådan förklaring; och ehuru hon skiftade färg, var hon fast i sitt misstroende och hyste ingen fara för ett hysteriskt anfall eller en svimning. — Ni må väl blifva förvånad, fortsatte Lucy, — ty säkert kunde ni icke hafva någon id derom förut; jag förmodar nemligen att han aldrig gaf er eller eder familj den minsta vink derom, emedan det alltid var imnadt att vara en stor hemlighet, och den har äfven troget blifvit bevarad af mig ända till detta ögonblick. Ingen af ila mina slägtingar vet någonting derom uom Anne, och jag skulle aldrig hafva nämnt det för er, om jag icke fullkomligt itat på er tystlåtenhet; och jag tyckte också att mitt uppförande måste synas så desynnerligt, att det borde förklaras. Ej eller tror jag att mr Ferrars kan blifva nissnöjd, då han får veta att jag anförrott det åt er, emedan jag vet att ban iyser den största aktning för hela er fanilj och anser er och de öfriga fröknarie Dashwood som sina egna systrar. — Ton höll upp. Elinor förblef tyst några ögonblick. Iennes förvåning öfver hvad hon hört