Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1866, sida 3

enskilta bemödanden. Uti theoretiskt eller rättare sagdt juridiskt hänseende finnes den således ej och har, såsom blott sjelstagen, i alla tider varit olaglig. Att antaga titelm fröken är visserligen oskyldigt och ingalunda hvarken olagligt eller olämpligt för bildade flickor, de må vara adliga eller icke adliga; men rangen, som tros åtfölja titeln, är olaglig och finnes ej för någon, icke ens för grefvens dotter. — Äfven titeln är dock så sjelftagen, att den t. o. m. icke alls finnes upptagen eller nänmd hvarken i privilegier, rangordningar eller någon annan af Kongl. Maj:t utfärdad offentlig handng. Enda undantaget är för hofoch kammarfröknar hos kongliga personer. Rangen (frökenrangen) är dock ännu mera djerft tillskapad, ty den är uttryckligen af Kongl. Maj:t förbjuden, genom förenämnde ännu gällande kongl. förordning, hvilkens ordalydelse vi här tillåta oss återupprepa. Der står nemligen att ,,De qvinnor som ogifta äro skela hafva rangen sinsemellan efter åldern, nemligen efter som de gamla äre. Ustridigt är denna kongl. förordning ganska välbetänkt, såsom ledande till ordning, utan någons förnärmande; synnerligast som politisk rang bland flickor icke allenast är orimlig och orättvis, utan också alldeles obehöflig, och således af många giltiga skäl icke bör ifrågakomma. Men om adelsmännen således sakna alla lagliga skäl för sitt försök att bilda en ramgklass för sina döttrar, framför alla andra lika bildade flickor, så torde fråga uppstå huruvida de ej åtminstone hafva billighetsskäl dertill? Derom skola vi yttra oss i nästa artikel. III. Uti vår sista eller andra artikel hafva vi, genom utredande af den förmenta frökenrangens rätta betydelse, ytterligare styrkt den första artikelns bevis att alla bildade flickor, så väl adliga som icke adliga, böra benämnas på ett och samma gemensamma sätt; helst den i praktiska lifvet förmenta, men olagliga flick-rangen, beroende ensamt på flickornas olika titlar, i flere fall medför beklagliga följder. Utom de redan nämnda väsentligaste orättvisorna, drabbas ofrälseklassen af ännu flere. Jemte en flyktig blick på dessa, skola vi nu tillse huruvida adeln, i brist på alla lagliga skäl för bibehållandet af sitt ifrågavarande sjelftagna exclusiva privilegium, åtminstone kan åberopa billighetsskäl derför. I förbigående hafva vi redan anmärkt den orättvisa som uppkommer af adelns företräde vid ingående af äktenskap. För ofrälsemän uppstår deremot ej sällan svårt hinder i detta fall. Det är nemligen visst, att ganska många annars lyckliga äktenskap blifvit förhindrade blott för det motbjudande i de adliga föräldrarnes förutseende, att deras döttrar skulle blifva mödrar till -,,mamseller! Naturligtvis förtiges dock detta skäl, ehuru det i sjelfva verket ofta nog är det afgörande. Man föreställe sig då huru dessa adliga skulle känna det, om de nödgades låta enämna sina egua döttrar med denna för deras känsla så högst motbjudande titel! Och likväl vilja de ovilkorligen qvarhålla den bland de icke adliga, äfven då dessa hafva lika, ja högre bildning än de sjelfva. Skedde detta med något sken af rättvisa (t. ex. genom något gällande fastän orimigt privilegium), så finge vederbörande väl någorlunda nöja sig; men nu, då icke heller detta kan förebäras, och orättvisan såedes i alla hänseenden är alltför pjert. så kan ej annat än ett varmt ogillande uppstå. Om vår adel (troligen i likhet med alla änders) väl i allmänhet kan kallas något stolt, så utgöres dock större delen dera? af ädla män och qvinnor, och. vi hoppas att dessa skola förstå och medgisva att hvad vi i dessa artiklar sagt är sanning; men så finnas också icke tå af detta stånd som ännu i vår tid hafva en så djupt rotad och löjlig adelshögfird, att den förmörkar deras förstånd i allt som rörer personliga företrädesrättigheter, och sålun da gör dem oförmögna att ens kunna fatta de sanningar, som uti ifrågavarande fall skulle störa deras fördomar. Om man t. ex. frågar någon af desse: hvad heter den och den herrn? så får man till svar: ban har icke något namn — nemligen då den omfrågade är ofrälse. Mer än en gång hafva vi hört detta. Bland dem har gammal adel nästan ensamt värde, och fastän de icke kunna neka att caput i den familj, hvars stamfader blifvit adla l så sent som efter 1809, ändock måste erkännas såsom verklig adelsman, så påstå de likväl och med — fullt allvar), att dennes de er icke eger ,.rättighet låta kall; ig öken. De besinna icke, dessa andryge, alt deras egna döttrar icke hafva mera rättighet dertill än den ringaste borgaredotter.