Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1866, sida 3

zöra alarm, då det i verkligheten ingening är att vara förskräckt ölver. — Hvilken behaglig qvinna lady Middeton är! sade Lucy Steele. Marianne teg; det var henne omöjligt itt säga hvad hon icke menade; och på linor föll derföre alltid lotten att säga osanningar, då artigheten fordrade det. Ton gjorde sitt bästa genom att tala om lady Middleton med större värma än hon sände, ehuru med vida mindre än miss Uncy. — Och sir John äfven, utropade den idre systern, — hvad han är hygglig. Elinor anmärkte endast, att han var mycket vänlig och godmodig. — Och hvilken liten förtjusande familj le hafva! Jag har aldrig sett så vackra barn. Jag försäkrar att jag är redan rikgt kär i dem. — Jag kunde gissa det, sade Elinor måleende, — af hvad jag varit vittne till lenna morgon. — Jag misstänker, sade Luey, — att ni tycker dem vara alltför mycket bortmda; det äro de kanske också, men let ligger så i lady Middletons natur; och för min del tycker jag om att se barn ada och lifliga; jag kan icke tåla dem om de äro blyga ochi tysta. — Jag tillstår, svarade Elinor, — att lå jag är på Barton Park tänker jag allrig på tysta barn med någon afs! ku kort paus följde härpå, hvilke röts af miss Steele, som tycktes mycket någad att konversera, och nu le, något hältigt: — Och hvad tycker ni om Devouhire, miss Dashwood? Jag förmodar ni var mycket ledsen att lemna Sussex. Något förvånad öfver det förtroliga i