Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1866, sida 3

der sådan fordras. (Undantag härifrår torde endast behöfva ifrägakomma för den bildade klassens förhållande till den tjenande). Om vi här yttrat oss med mindre säkerhet rörande titlar och rang, som äro på en gång verkligt förtjenta och politiskt nödvändiga, så är vår åsigt om frökentiteln, eller rättare sagdt frökenrangen, deremot så mycket mera bestämd. Denna rang tillhör nemligen sådan klass af tomma titlar, som vi först yttrat oss om, och som emottages utan all egen förtjenst, och således är skadlig både för samhället och den betitlade individen. Det sades ock att åtminstone manliga titlar af sådant slag ogillas af alla, som opartiskt döma. Klart är att sådan rang är af samma skäl förkastlig äfven för flickor. Ja, för dessa är den, om möjligt, ännu mera orimlig och orättvis, ty icke äro flickor politiska personer, och hvartill tjenar bland dem rang — och dertill sådan rang eller sådan titel som icke af någon (frälse eller ofrälse) ens kan förvärfvas genom egen törtjenst?! Baronoch grefvetitlarne lära väl, såsom äfvenledes medfödda, icke heller vara möjliga att försvara), men dessa kenna dock genom förtjenster förvärfvas, hvilket frökenrangen icke kan, men ändock vill åtnjuta förtjenstens företräde. Härtill kommer en ännu mer graverande anmärkning, nemligen att den rättighet till ett visst anseende som frökentiteln skulle medföra är fullkomligt oberoende af all bildning. Den adlige stalldrängens dotter anses nemligen (såsom redan anmärkt är) berättigad till frökentitel och frökenrang, lika mycket som dottern till hvar och en annan adelsman; men drängens husbonde, det ofrälse statsrådet, bör, såsom man påstår, ,,rätteligen låta kalla sin dotter mamsell. Att sådana adelsreglor verkligen finnas, ja, äro allmänna, kan icke förnekas, och skall ytterligare bestyrkas i nästföljande artikel, genem ett nyligen timadt exempel. Men hvad är då frökenrang egentligen? Man ser den ju icke omnämnd 1 förteckningarne om rang. Finnes den verkligen? frågar man, ej utan skäl. Öm en förmögen, men till karakteren dålig och elak herre, som likväl är af adlig börd, lagligen förenat sig med en likaledes dålig frälse eller ofrälse qvinna, tagen från gatan af aldra sämsta slag, och dessa födt en visserligen (genom fädernet) förmögen, men synnerligen inskränkt, oduglig, lågsinnad och i allo irreligiös dotter, så anses denna dock vara af välboren eller högboren adlig fullblod, och alldeles lika berättigad till samma rang i samhället som den verkligt ädlaste och snillrikaste adelsdotter, hvilken med stör sta omsorg blifvit uppfostrad i djup oc sann religiositet af t. o. m. mer än vanligt förtjenstfulla föräldrar. — Har åter en ofrälse flicka, tillfölje af utmärkta för äldrars ömma vård, samma varma och rena gudsfruktan, röjande sig i ödmjukt sinne och sannaste menniskovärde, och har hon dertill serdeles rika och lyckligt utvecklade naturgåfvor samt slutligen äfven sjelfständig förmögenhet, så anses hon dock ,,för ordningens skull vara i en underordnad ställning till den förstnämnda själsfattiga och på allt sätt oädla fröken, som också i sin inbilskhet njuter af sin förmenta större höghet. Detta är praktisk frökenrang i sin höjd. Sådan finnes; och i lägre grad är den ännu allmän, ty adeln fortfar att vilja göra den gällande. Väl ser man också adelsmannens son någongång yfvas öfver inbillade förtjenster, men detta inverkar föga i socialt hänseende, ty den väsentliga skiljaktigheten, i jemförelse med hans syster, eger för honom rum, att han icke i födseln fått någon förment hederstitel, så framt han icke är baron eller grefve. Detta är orsaken hvarföre den såkallade simple adelsmannen numera icke har någon annan fördel eller utmärkelse af sitt adelskap, än att han lättare än ofrälse män kan gifta sig i hvilken klass han vill — och detta just emedan mången flickas föräldrar (att ej tala om henne sjelf) veta att hans blifvande döttrar skolaskallas fröknar. Således har den förmenta frökenrangen äfven på sådant sätt ganska inflytelserika följder, fastän likaledes i detta fall grundade på orättvisa. Slutresultatet af allt hvad vi nu sökt utreda om rang är således att frökenrang i flera hänseenden är högeligen både orimlig och orättvis, samt att följderna deraf säkerligen skulle vara ännu vida svårare och obotligare, än de äro, om denna rang vore lagligt tillåten. Lyckligtvis är detta dock icke förhållandet. Frökenrangen saknar nemligen all laglig grund och är praktiskt tillkommen ensamt genom adelns 2 ) Konungasamiljernas medfödda titlar låta deremot till fullo försvara sig, emedan erfarenheten (historien) vittnar att valriken icke äro lyckliga.