Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1866, sida 3

nycker; och så mycket af deras tid, som kunde sparas af de besvärliga fordringar denna artighet gjorde derpå, tillbragtes i beundran öfver hvad helst lady Middleton gjorde, om hon händelsevis gjorde någonting, eller med att taga mönster af någon elegant ny klädning, i hvilken ladyn uppträdt dagen förut och alldeles hänryckt dem. Till lycka för dem, som söka ställa sig in genom sådana svagheter, är en öm moder den mest lättrogna varelse; och fröknarne Steeles utomordentliga vänlighet och tålamod med hennes barn åskådades derföre af lady Middleton utan ringaste förvåning eller misstroende. Hon såg med moderligt välbehag alla de näsvisa puts hennes kusiner underkastade sig. Hon såg deras skärp upplösta, deras hår bragt i oordning, deras sylådor undersökta, deras knifvar och saxar bortstulna, och hyste ej ringaste tvifvel att det var ett ömsesidigt nöje. Det väckte ingen annan förvåning än den, att Elinor och Marianne sutto så stilla, utan att deltaga i hvad som passerade. — John är så upprymd i dag! sade hon, då han tog miss Steeles näsduk och kastade ut den genom fönstret — han är full af skälmstycken. Och en stund derefter, då den andra gossen häftigt nöp samma dam i fingret, anmärkte hon ömt: — Hvad William är lekfull! — Och här står min lilla snälla Anne Marie, tillade hon, ömt smekande en liten treårig flicka, som icke fört något väsen de sista två minuterna; — och hon är allid så tyst och saktmodig. Men olyckligtvis råkade, under dess smekningar, en knappnål i ladyns hårpryd