Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1866, sida 2

min egen och mina vänners kinkighet gjort mig till hvad jag är, en oduglig, hjelplös varelse. Vi kunde aldrig komma öfverens i valet af en syssla. Jag föredrog alltid kyrkan, som jag ännu gör; men det var icke godt nog för min familj. De rekommenderade armben. Detta var icke passande för mig. Juridiken ansågo de bra nog; men jag hade ingen lust derför, äfven i det lättare studiet deraf, som min familj gillade. Hvad flottan angår, hade den modet för sig, men jag var för gammal, då ämnet först kom på tal, att gå in vid den; och slutligen, då det icke var nödvändigt att jag skulle hafva någon syssla alls, förklarades sysslolöshet i det hela taget vara det fördelaktigaste och mest hedrande, och en ung man om aderton år är i allmänhet icke så fallen för att vara verksam, att han kan motstå sina vänners uppmaningar att göra ingenting. Jag inskrefs derföre vid Oxford och har bokstafligen varit sysslolös alltsedan. — Följden deraf, sade mrs Dashwood, — förmodar jag skall blifva, att dina söner komma att uppfostras till lika många sysslor, embeten och yrken, som Calumellas. — De skola uppfostras, sade han i en allvarsam ton, — till att blifva så olika mig sjelf som möjligt; i känsla, i handling, i stånd, i allting. — Tyst, tyst; detta är allt en utgjutelse från ett beklämdt hjerta, Edward. Du är vid ett dystert lynne och inbillar dig att hvar och en, som icke liknar dig, måste vara lyckligt. Men kom ihåg att smärtan att skiljas från vänner skall kännas af alla vid vissa tillfällen, hvad deras uppfostran eller stånd än må vara. Känn din egen