Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 2

Då detta förslag mottogs med bifall, föreslog hr Philipsson att ordföranden måtte uppmana den af de nämnde kandidaterne. som här var närvarande — hr Wijk var bortrest från staden — nemligen hr Hedlund, att yttra sig huruvida han ville mottaga förtroendet. Med anledning häraf framträdde herr Hedlund, hemställande huruvida det ansågs lämpligt att han, innan han vidrörde sin personliga ställning till riksdagsmannavalet, yttrade några åsigter rörande den blifvande riksdagen, hvilka lågo honom på hjertat. Efter ett jakande svar härtill, fortsatte herr H.: Man hade hört från åtskilliga häll uttalas den åsigt, att den förestående riksdagens första uppgift vore, hvad man kallat, att konsolidera det nya statsskicket. Sedan man vunnit det länge eftersträfvade målet, vore nu ej mycket att göra, utan borde man nu hvila på lagrarne. Tal:n delade ej denna åsigt. Under de många år han offentligen deltagit i arbetet för representationsreformen, hade han alltid betraktat denna såsom ett oundgängligt medel för de inre samhällsförbättringar, som tillhörde vår utveckling. Att nu hvila sedan detta medel erhållits vore, i tal:ns mening, att handla såsom mannen, den der länge sökt en häfstång för att lyfta en tung sten, och när han omsider funnit den, sätter sig i ro, i stället för alt lyfta stenen. Den reformatoriska riktning, hvartill tal:n bekände sig, betingades af hans kanske sangviniska, men dock varma och vissa öfvertygelse derom, att Skandinaviska halfön och särskilt Sverge kan gå en stor och lycklig framtid till mötes, så att vi kunna i många hänseenden blifva ett föredöme för det öfriga Europa. Denna öfvertygelse hvilade på kännedomen om vårt lands stora naturliga rikedomskällor samt om vår goda nationalkarakter. Här hafva nämnts tvenne vigtiga föremål för den blifvande riksdagens verksamhet: de finansiella förhållandena och folkbeväpningen. Tal:n ville dertill lägga ett tredje: undervisningsväsendet, såväl folkuppfostran som den högre undervisningen. Det var tal:ns fasta öfvertygelse, att den Skandinaviska halfön kan försvara sig sjelf och det var då rätt sorgligt, att vi skola vara inskränkta till ett försvarsväsen, som, på samma gång det uppslukar ofantliga summor af landets tillgångar, icke utgör ett ofystivt försvar. I afs. å statshushållningen hyllade tal:n den åsigt, att man bör strängt inskränka alla onödiga utgifter, men deremot icke utsträcka sin sparsamhet till sådana utgiffer, som lända till landets förkofran. iOch denna skillnad syntes talm hafva ej t ailtid rätt iakttagen. Det är dock något annat om t. ex. en landtman gör en utgift för att inköpa en plog, eller om han gör den för en onyttig konsumtionsartikel. I. Talm ansåg att den blifvande riksdagen borde med största kraft och flit arbeta i reformatorisk riktning på dessa och flera områden. Rörande sin personliga ställning ville tal:n, med den öppenhet, som låg i hans syrne, nämna, det han en tid varmt efterträktat att blifva riksdagsman för Götesborg, en åtrå, som måhända förledde honom att om ej förbise, dock underskatta de svårigheter, af privat natur, som lågo deremot. När, genom särskilta förhållanden, dessa svårigheter ökats och han ansåg sig ej berättigad att göra de enskilta uppoftringar, som riksdagsmannakallet kräfde, fattade han beslutet att undanbedja sig förtroendet. Derefter hafva dock förhållandena inträdt i ett nytt stadium, der de nu äro af den beskaffenhet, att tal:n kunde förklara, det han ville med glädje och tacksamhet mottaga förtroendet att blifva vald till riksdagman för Göteborg, derest han dertill anses värdig. Skolläraren Rodhe föreslog expeditionssekreteraren Bruhn såsom den man, hvilken ej blott på papperet, utan ock i handling verkat för folkundervisningen, hvaremot dock den invänning gjordes, att hr Bruhn vore mantalsskrifven i Stockholm 7). Lektor Blomstrand yttrade att man ej utan starkaste skäl borde underlåta att återvälja riksdagsmän, som förut med heder representerat samhället. Talaren föreslog såväl med anledning häraf, som af personens förtjenster, i öfrigt grosshandlaren Sv. Renström. Prof. v. Schoultz föreslog häradshöfdingen Berger, hvilken dock undanbad sig det värdefulla förtroendet, under uttryckt önskan att valmännen icke måtte förspilla sina röster på en person, som ej ville och ej borde uppställas.