Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 2

så är icke förhållandet. Det är en förlIofning i några afseenden icke lyckosamt börjad, ty deras giftermål måste vara stäldt på framtiden, och till och med tystlåtenhet, så långt den kan iakttagas, kan nu vara mycket rådlig. De afbrötos af largarets inträde, och Elinor egde nu frihet att öfvertänka sin mors föreställningar, tillstå sannolikheten u många och hoppas på riktigheten af alla. De sågo ingenting af Marianne förrän vid middagstiden, då hon inträdde i rummet och intog sin vanliga plats vid bordet utan att säga ett ord. Hennes ögon voro röda och svullna, och det såg ut som om hon äfven nu med svårighet tillbakahöll tårarna. Hon undvek allas blickar, kunde hvarken äta eller tala, och efter en stund, då hennes mor tyst tryckte hennes hand med ömt medlidande, förlorade hon all den lilla styrka hon egde, brast i gråt och lemnade rummet. Denna nedslagenhet fortfor hela aftonen. Hon saknade förmåga, emedan hon saknade önskan, att beherrska sig. Det minsta omnämnande af någonting, som syftade på Willoughby, öfverväldigade henne på ögonblicket, och ehuru hennes familj gjorde allt för att trösta henne, var det omöjligt, så vida de talade alls, att undvika hvarje ämne som hennes känslor satte i gemenskap med honom. XVI KALIILEI. Marianne skulle ansett det oförlåtligt, om hon varit i stånd att sofva första natten efter sitt afsked från Willoughby. Hon skulle hafva skämts för att se sin familj