Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1866, sida 2

ne sjelf, hvad deras uppförande mot hvarandra utvisade hafva egt rum, kunde Elinor icke fatta. Hon kunde väl förstå, att de ej genast kunde tänka på giftermål; ty ehuru Willoughby var oberoende, fanns der ingen anledning att tro honom vara rik. Hans egendom hade blifvit värderad af sir John till omkring sex eller sjuhundra pund om året; men han förde ett lefnadssätt, som knappast kunde motsvara denna inkomst, och han hade sjelf ofta klagat öfver sin fattigdom. Men denna besynnerliga slags tystlåtenhet, som iakttogs af dem med afseende på deras förlofning, kunde hon omöjligt förklara; och det stod så helt och hållet i strid med deras vanliga tänkesätt och vanor, att ett tvifvel ibland insmög sig i hennes sinne, om de verkligen voro förlofvade, och detta tvifvel var nog att hindra henne från att göra Marianne några frågor. Ingenting kunde ådagalägga större tillgifvenhet för dem alla än Willoughbys uppförande. Mot Marianne hade det all den utmärkande ömhet, en älskares hjerta kunde gifva, och mot den öfriga familjen var det en sons och en broders vänliga uppmärksamhet. Villan tycktes vara ansedd och älskad af honom som hans hem; en mycket större del af hans tid tillbragtes der än på Allenham; och om ingen ömsesidig öfverenskommelse samlade dem på Barton Park, tillbragte han vanligtvis eftermiddagen på villan vid sidan af Marianne, med sin favorit-hund vid hennes fötter. : En afton isynnerhet, omkring en vecka sedan öfverste Brandon lemnat orten, tycktes hans bjerta mer än vanligt öppet för!