Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1866, sida 2

rykten om sig. Denne person bevisade, att ryktena voro sanna, ja så sanna till och med, att Pettersson sjelf fick krypa i kurran. Hvarför jag omtalar denne Pettersson är af den anledningen, att han bland andra tilltag här i verlden försökt äfven det, att gifva ut en tidning. Det är nu en 10—12 år sedan han gjorde detta försök — tidningen skrefs i protektionistisk anda — men han råkade illa fast för den då i sina köttsdagar varande Folkets Röst, som vid bedömandet af Petterssons tidning i dess helhet fällde detta mördande omdöme: , När man dessutom betänker, att tit. Petterssons tidning är tryckt på utgifvarens af .,Söndagsbladet hr Edvard Sjöbergs trastryckeri, så kan man väl tänka sig hur den skall se ut. Efter den betan vacklade Patrioten — jag vill minnas tidningen hette så — och föll snart pladask. Pettersson ramlade också, var tilltalad för diverse bedrägerier, men blef alltid frikänd af brist på bevis, såsom han så okonstladt nyligen tillstod. Den här gången tyckes dock hans öde vara besegladt, ty nu finnes ingen brist på bevis, som kunna ådagalägga att han burit falskt vittnesbörd. Job ges i morgon på k. scenen; ifall den skulle gå mer än fem gånger, så förklarar jag att jag misstagit mig på publikens smak. , Coriolanus och hr Elmlund hvila sig efter sina ansträngningar och för att vänta på att erhålla en värdigare moder än fru Hedin. Fru Westerdahl, som också varit gift bortåt tre gånger, liksom fru Hedin, anses kunna bättre tolka moderskärleken, så tror hr Edholm, men publiken tror ej detsamma, och hvad fru W. beträffar, så är hon nu i flera hänseenden — med all aktning för hennes tjusningsförmåga förr i tiden — lämpligare att spela en rultig oldtmor än att gifva gestalt åt den fosterlandsälskande Coriolani höga moder. — K. teatern har tänkt på att gifva Sardous nyaste stycke Nos hons villageois, men medan k. teatern tänkt har Södra teatern handlat och den håller f. n. på att öfva detta stycke, öfversatt af den flitige Ernst Wallmark i Paris. — Bland antagna nya stycken vid k. teatern kan jag nämna: .500 frames de rcom—2— Den af mig omtalade nya pjesen Duc pense och , Tattersall bråle, begge mycket roliga. Vi ha Bervs salong och Valhalla och två sångsällskap att ta vår tillflykt till : ej teaterprestationerna falla på läppen, och vill man ha riktigt roligt, så går man och ser på ,menniskan från Eldön, nära Åustralien. Den stackars Eldöbon ser så komisk ut i sin paradisiska kostym och skäms så man kan se det öfver att vara utstyrd som en ociviliserad vilde, fastän han ordentligt förskrifver sig från civilisationens vagga, från Frankrike. Men hvad gör icke äfven fransmannen för pengar! Jag skyndar till sluts att anteckna ett ovanligt fenomen: klockan 7 i afton föll ett starkt hagel, åtföljdt af blixtar och åskknallar. Xy. se eo ( 0 ( UTRIKES TYSKLAND. Frågan om Slesvigs nordliga distrikter skall, på grund af några ingångna petitioner, snart komma under behandling äfven i preussiska deputerade-kammaren. Dessa petitioner, som förskrifva sig från det tyska partiet i Slesvig, uttala sig emot hertigdömets delning, men angifva icke någon utväg, hvarigenom preussiska regeringen, om hon dertill hade lust, skulle kunna undandraga sig sina fördragsmessigt ingångna förpligtelser. Yredsförsäkringarne från Wien möta just icke något gränslöst förtroende i Preussens hufvudstad. helst de anses stå i en besynnerlig motsägelse till vissa förkänningar, som österrikiska utrikesministern ron Beust skall hafva gjort i Paris och Florens. Dessa hitintills frukslösa förkänningar utgå, enligt hvad man i Berlin tror sig veta, på att anknyta förtroligare förbindelser, som förr eller sednare skulle kunna smidas till vapen emot Preussen. ITALIEN. Det nya parlamentet skall inkallas till den 11 December, och man hoppas att förhandlingarne om öfvertagandet utaf en del af den romerska statsskulden, för hvars skull en italiensk fullmäktig befinner sig i Paris, till dess skola vara afslutade. Angående festerna i Venedig skrifves den 12 dennes: ,Maskradbalen i Fenice-teatern, som bevistades af konungen, hans söner, hertiginnan af Genua och prinsen af Carignan, utföll så lysande som man kunde förmoda. Venedigs damer strålade af diamanter, och de ståtliga qvinnogestalterna i sina rika kostymer erbjödo en hänförande anblick. Bland juvelerna omäalas isynnerhet en collier, af 300,000 francs värde, som bars ar fru Ratazzi. — (DAA taälada AAA eon hvar ach an I