Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1866, sida 2

tysthet tiil att hafva fått två sådana måsar som Edward och Willoughby. Öfverste Brandons tycke för Marianne, som så tidigt upptäckts af hans vänner, blef nu först märkbart för Elinor, då det upphörde att väcka deras uppmärksamhet. Denna öfverflyttades na på hans lyckligare rival; och skämtet, för hvilkot den andre varit föremål innan någon böjelse fanns till, upphörde då kärleken började, tändas. D blef, ehuru ogerna, tvungen att tro, det hennes syster verkligen väckt de känslor, som mrs Jennings tillräknat öfversten, för sitt eget nöjes skull, Ilon såg det med oro; ty hvad kunde en allvarlig man om trettiofem år hoppas, då han hade till rival en mycket liflig om tjugofem? och då hon icke ens kunde önska honom framgång, önskade hon hjertligt att han måtte vara kallsinnig. Hon tyckte om honom — oaktadt bans allvar och förbehållsamhet; hon såg i honom ett föremål för intresse. Hans sätt var, ehuru allvarsamt, mildt; och hans förbehållsamhet tycktes snarare vara följden af lidna oförrätter, än af någon natuyrlig lynnets dysterhet. Sir John hade framkastat vinkar om felslagna förhoppningar, hvilket rättfärdigade hennes tro, att han var er olycklig man, och hon ansåg honom med aktning och medlidande. Kanske beklagade och högaktade hon honom ännu meia derföre att han missaktades af Willoughby och Marianne, hvilka, intagna af fö domar mot honom derföre att han hvarken var liflig eller ung, tycktes hafva föresatt sig att underskatta hans förtjenster. — Brandon är just den slags menniska, sade Willoughby en dag, då de tillsam