Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1866, sida 2

ningarna och Bjursten gaf så långt han kunde, men till allmänheten adresseradel han sig aldrig förr än han öfvertygat sig om att nöden var stor, var oförvållad. Första gången Bjursten offentligen vände sig till allmänheten var, vill jag minnas, i Upsala till förmån för en , fattig familj, som sökte lifnära sig genom att servera pannkakor och gröt vissa qvällar i veckan åt studenter-. Hans uppmaning till allmänheten till ,,de stackars pannkaksmenniskornas bispringande var så gripande, hade sådan verkan, att det fattiga folket riktigt kom på grön qvist och kunde drifva pannkaksfabriken i stor skala. ofta skämtande säga, jag har skapat en ..Pannkakianerne är mitt verk, brukade Bjursten j alldeles ny industri i vårt land och så länge vi ha lingonsylt kan den aldrig gå under! Vänta bara, jag skall offentligen behandla den saken! — Efter hvarje utländsk resa som Bjursten företog blef hans ,,Anmassung mindre, hans lynne bättre, och efter hans resa till Frankrike — långt för denna resa brukade han säga: i sommar ska jag ta Frankrike — var han betydligt förändrad till sin yttre och inre menniska. Resor förädla menniskan, det gör småstatsinbyggaren godt att få bli uppdragen på verlds-civilisationens stora slip, utbrast han en gång komiskt-högtidligt, efter att ha talat om sin resa. Och, som sagdt, dugtigt kalfatrad och omdiktad var han, när han senast kom hem. Bragt till förtviflan af sina lidanden yttrade han till en vän, att han hade god lust att taga lifvet af sig. — Nej, låt bli det, sade denne, skämtande, res till Upsala, der kan du under dessa osäkra tider bli expedierad utan skandal. Bjursten reste till Upsala för att förströ sig, men kort derefter kom det hemska budet, att han sjelf beröfvat sig lifvet. Ett annat dödsfall, som också förtjenar nämnas, är Engelbert van Rysvijks. Hvem har ej hört talas om Rysvijks, det fashionablaste restaurationsställe på sin tid för en 20-—30 år tillbaka! Gubben Rysvijk är den som infört haut gout i vår så att säga offentliga matlagning. Rysvijk började 1830 eller 1831 sin kulinariska bana i huset As 20 Nya Kungsholmsbrogatan (nu ett präktigt hus med balkonger 1 3 våningar åt Rödbotorget), flyttade derefter till Bondeska huset vid Rosenbad, men återvände efter några år återigen till huset Åå 20, det han då inköpte. Redan i början af 50-talet hade Ryvijk slutat med rörelsen, men hans efterträdare, hofmästaren Wester, njöt fortfarande godt af det Rysvijkska namnet; dock var då , Rysvijks nimbus försvunnen, stadiga matronor serverade i stället för som fordom de näpna bindmössorna, biffstekarne voro sega, salta oxbringan likaså. och bäst man ej visste ordet af var det slut med , Rysvijks. Den 1 November dog gubben Rysvijk sjelf, också utan att man visste ordet af. I Södertelje hade han hvilat på sina lagrar och njutit at sin samlade förmögenhet. Äfven han egde en gång ett namn, som var på allas läppar. Guhben var öfver 70 år när han dog. Efter mer än ett års tid ha våra stadsfullmäktige plötsligt kommit under fund med, att det hus, som ett bolag erhållit nådigt tillstånd att uppbygga vid yttersta vestra sidan af Carl XIII:s torg för utställningar af konstalster o. s. v., kommer att bli till vanprydnad för torget. Det ha nu alla menniskor länge och väl insett, men stadsfullmäktige ej förr än nu, sedan det ofvannämnda bolaget redan hunnit på den upplåtna byggnadstomten företaga grundgräfning, hugga ned flera gamla träd, som fortsatte vestra allen till Hamngatan, o. sv. Nu först ingår nämnda myndighet till K. M, med anhållan, att det tilltänkta byggnadsföretaget, hvartill K. M. gifvit sitt bifall, måtte inställas, emedan det skulle bli vanprydande för Stockholms största promenadplats. Man hade länge väntat, att stadsfullmäktige skulle taga itu med detta obetänsamma byggnadsföretag; vi äro tacksamma för att de till sluts grepo sig an, dessa den långsamt mognande öfvertygelsens män. Å Det vore orätt att med tystnad förbigå en man, som spelat en politisk roll, om jag så fär säga, men hvars uppträdande på sednare tiden varit af sådan art, att omdömena om honom måste tagas reda på under rubriken , Rättegångsoch polissaker. Det är fråga om förre snickaremästaren J. P. Pettersson. Det var med honom ungefär som med den der vestgötabonden, som omtalade ait han var inkallad till tinget som vittne i ett tjufmål, men hur domaren vrånglade och krånglade blef jag part och dömdes till spö. Pettersson, som är mycket bekant under namnet Ölandspelle, hade stämt en person, hvilken han pästod ha utspridt äreröriga ADAi. — AAAAEA —