Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1866, sida 2

baksäten voro lakejer i knäbyxor och grannt utstyrda med peruker, alla bärande på venstra bröstet stora gula, blå, röda och hvita riktigt skandinaviska kokarder, minst sex tum i diameter. Vid sidan om hvarje vagnsdörr gingo betjenter, dessa dock klädda i vanlig svart hatt och mörk bonjour, men med pantalonger af alla möjliga färger; det syntes att de blifvit förhyrda, eller ock att de endast hunnit kasta livrrocken på sig öfver stallhabiten. De stucko af mot den öfriga grannlåten såsom paltar, men buro äfven stolt sina kokarder och höllo sig troget fast vid vagnsdörren, ty nordan blåste hårdt. Bäst mådde de i vagnarne sittande, nemligen först magistratssekreteraren, sedan en af literata borgmästarne i hvarje vagn, hvardera ätföljd af sin kaplan. De förra buro stora hvita på axlarna nedhängande allongeperuker och röda mantlar af sammet, med pelsverkskragar, rikt guldstickade. I vagnar efteråt kommo nu 2 och 2, åldermännen, i blå siden-slängkappor och hvita peruker. Alla i processionen buro stora hvita halsdukar med ofantliga rosetter och långa nedhängande snibbar. Denna afdelning af tåget begapades med mindre intresse, men se nu kommer en musikkår till häst, det är hästgardet, på svarta hästar, silfverpansar och hjelmar med hvita hästsvansar, efter dem en afdelning af eldsläckningskären samt omedelbart efter dem stadens 3 trumpetare, stadsmarskalken till häst samt på sidorna om honom till fots stadstjenare med stafvar i händer, knäbyxor, hvita strumpor, trekantiga hattar och rikt broderade uniformer, allt af rödt kläde, och granna så att folkjublet nu riktigt måste gifva sig luft. Stadens banr fördes framför marskalken, eller eryer (roparen) som han kallas. Nu kom en musikkår af Citys skarpskyttar och omedelbart derpå den afgående lordmayorn, iklädd äldermans-uniformen och bärande Leopoldsorden, som han erhållit i år af konungen af Belgien. Han åtföljdes af sin kammarherre samt åkte uti ett elegant modernt eget ekipage med två vackra hästar, som kördes af en kusk, bredvid hvilken satt en lakej; på baksätet stodo tvenne lakejer, i dyrbara ljusblå livröer, rikt stickade med silfver i alla sömmar, knäbyxor och hvita strumpor, hattar å la Fredrik den andre, med mycket silfver på, rätt smakfullt, men mycket grannt. Efter denna vagn marscherade den nye lordmayorns åtta tjenare, två och två, med rikt guldgalonerade röda kläder, kortbyxor och tvåkantiga hattar, samt bärande stafvar med guldknappar; peruker hade alla i hela processionen. Omedelbart efter dem kom hjelten för dagen, den nyvalde lordmayorn, i sin rika drägt af svart sammet med silfverstickning, allongeperuk, knäbyxor, röd sammetskappa med pelsverkskrage, samt åtföljd af sin kaplan, som satt midt emot honom; på säten vid vagnsdörrarne sutto skattmästaren och sigillbevararen, alla grannt utstyrda. Vagnen var en stor så kallad sjuglasvagn med mycket bildhuggeri och förgyllningar, bottenfärgen claretbrun, korgen hängande i O-fjedrar. Kuskbocken var hög och besatt med kusk och betjent; bakpå stodo två likadana granna herrar. Deras livrer voro lika med den afgående lordmayorns, endast gröna i stället för blå. Akdonet drogs af 6 hästar, hvars seldon voro klädda med karmosinfärgadt silkessammet, likaså tömmarne till de fyra närmaste hästarne, under det de främre styrdes af en guldgalonerad jokej med rik guldbetränsad mössa. Karmosinfärgade fjädrar sutto på hästarnes hufvuden; det hela tog sig rätt bra ut. Sist kommo dragonerna, och så var tåget slut; passerandet förbi upptog 25 minuter. Nu började !det vanliga påtrycket af pojkar och pack, som under stoj och väsen ville rusa på, men ingen gång blef tåget stördt, och polisen hindrade detta på ett så enkelt och ändamålsenligt sätt, att jag vill nämna derom. I allmänhet bruka vid dylika tillfällen de som sluta tåget vara i en högst obehaglig belägenhet, och sätter man aldrig så stort motstånd af polis eller militär emot den framrusande massan, lavinen måste dock fram. Inga hästar användes, endast åtta, säger 8, konstaplar i bredd på en gata öfver 40 alnar bred; de delade sig i utbredd rad och sprungo emot den framrusande massan, med upphöjda armar endast varnande, utan slag eller skuffningar. De första lederna studsade, hejdade sig sjelfva och höllo de andra tillbaka till dess de ej orkade mera, och då först arbetade konstaplarne; under tiden framsbred tåget, ej oroadt. Då till slut konstaplarne voro .AA A