Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

jenna teori gick derpå ut, att det skulle de nordiska folken i en framtid inne — ära de allra största vådor, om det erö ingslystna Tyskland kunde, genom sitt mträngande på den Cimbriska halfön, till en betydande sjömakt. Och likväl låg den enkla, som oss syes, lätt förstådda sanningen just i raka notsatsen af ofvan påpekade teori. Men äsängt skulla det på den tiden hafva varit tt predika följande satser. Den urgamla striden mellan danska kroan och hertigdömena var en strid mellan insherren och mäktiga vasaller, i hvilken trid nationalkänslan redan tidigt tog sin ol. Dot var sålunda icke underligt, att lessa strider, sedan hertigdömena kommit under danska kronan, fortsattes och med len vidgade betydelse, som nationalitetsden i våra dagar erhållit, cte till en trid mellan Danmark och Tyskland. Huru mderhaltiga tyskarnes historiska rättsrunder än må hafva varit, nationalitetens högre grundsats åberopade de med minst ika mycken rätt som danskarne. Dankarne ville icke offra besittningen af den yska delen af Schleswig, och så togo tykarne den danska med. Det är i årt att förklara de krafter, som hä atte Tyskland i rörelse. De trängdes till n gemensam nationel handling såsom utryck för den sökta nationella enheten, ch då det icke gafs dem något uppslag ill att få makt med den inre söndringen, ökte de luft i striden för Schleswig-Ioleins befrielse. Det är ock mer än en illfällighet, att denna handling kommit tt i sina närmaste följder innebära fröet ill det enhetsverk, som Preussen genom et sista kriget redan till stor del genomört. Och utom den tyska nationaliteten hertigdömena var det väsendtligen den ;ordtyska stormaktens naturliga och ur n politiska jemvigtens synpunkt nödändiga sträfvan till hafvet, som utgjorde Iriffjedern till detta krig. Långt ifran att leia de ofvan påpekade åsigterna om våorna för Skandinavien af en stark nordysk sjömakt, se vi deri densäkraste, ja mda tänkbara borgen för de skandinaviska folkens trygghet genom fri besittning ef Östersjön och dess inlopp. De, som cke-af etter-skandinavism låtit sörleda sig ill ett blindt tyskhat, hafva väl aldrig ns under den danska stridens smärtsamnaste slag låtit förvilla sitt omdöme dervän att i Tyskland se en naturlig fiende, ut hvilken vi allt framgent skulle hafva itt frukta det värsta. Fastmer har väl, om än mindre klart medveten hos folket, ortlefvat en instinkt om att vi just här nafva vår naturligaste bundsförvandt, hvilcet ock torde hafva bidragit icke mindre ill det smärtsamma intrycket af denna onaturliga kamp än den afgjorda obenägenheten att gentemot den af det skandika handlingspartiet utpekade arffienlen skrida till haudling. Vid begynnelsen af det senaste kriget i lLyskland var imellertid förbittringen mot Preussen så allmän, att nästan alla röster såväl inom offentligheten som det enskilda ifvet högljudt bekände sina önskningar, utt denna stat skulle få stryk-, som man ittryckte sig, oca man hyste eller låtsade yaa ett afgjordt förtroende till Usterrikes a duglighet. Icke ens sympatierna ör Italiens sak förmådde härvid bilda en 14 Vis bragte väl de slesta till en betänksam tystnad, men i synnerhet tter-skandinarerna visade fortfarande ett gt humör. Först sedan freden i Prag xifvit förhoppning om norra Schleswigs vervinnande, började man hemta sig, och— om vanligt var det från Köpenhamn som vinken gafs om hvad våra ifrare skulle råga tänka. Det är ytterligheternas gifna öde att i en ständig pendelrörelse svänga förbi det nål, som på grund af gifna förhållanden utpekas af det praktiska förståndet. För a frontförändringen från den ion man intagit genom läran om den ke arfåenden, behöfdes nu icke mindre in en splitter ny skandinavisk teori, och len hade man funnit i och med agitationen för en allians mellan-Skandinavien och Tyskland — ty det är nu en gång så detta läger, att man framför allt skall hafva agitation och allians, äfven om den sörra icke betyder mer än stormen i ett ttsat, och den senare i det afgörande mblicket reducerar sig till ett telegram om ,,22,000 Mand och ham selv. Då vårt omdöme icke är förblindadt af någon skandinavisk fanatism, hafva vi redan länge varit i tillfälle att erkänna de sanningar med afseende på ett starkt och enigt Tyskland, som nu likt ett nytt ljus sått upp för det skandinaviska kotteriets ledare. Men deraf följer icke att vi gilla de konseqvenser, som man något brädstörtadt vill draga ur de nyfunna sanningarna. Den nya princip, som styr Europa, är alliansernas frihet, har Napoleon den tredje yttrat genom sin utrikes-minister ad interim hr Lavalette. Sanningen af denna tanke bör väl icke medföra det korollarium, att man bör skynda att binda sig genom pappers traktaler, som intet betyda i det ögonblick de icke uppbäras af en gemensam fördel, hvilken å sin sida icke har något att vinna af att en stat på förhand bundit sig vid en annans politik. Vi äro långt ifrån att invagga oss i materialismens sjelfviska illusioner om att det icke behöfves mer än undfallenhet för de store och starke för attvi skulle vid pas stormar få sitta i fred på vår klippiga halfö. Men lika litet som kälkborgerlig feghet utgör någon betryggande borgen för vår framtid, lika litet kan otidigt fjesk erbjuda en sådan. Vi se icke hvarför vi skulle på förhand binda oss vid Preussen och hr Bismarcks politik, blott 2 jr att vi våga hoppas att händelserna på detta håll skola medföra en för vår 2 iii33 3 aln