Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

en lakej i hennes tjenst; medförande sin stolta skönhet från haf till haf; otillfredsälld i hjertat och trött af sjelixa den rikedom och hyllning, för hvilka hon offrat hela ungdoms liflighet — mrs anEdyshaft, åter fröjdande sig i sina hundra grisars sällskap; hatande utländningar och de sköna konsterna med oförändrad bitterhet; grälande med doktor Toph lande piket med Hugh och fortfa kalla alla barn missfoster, utan undantag ller anseende — Ida och hennes man, föande sitt behagliga konstnärslif nära det ställe der det antika hus, hv Raphael bodde, kastar sin långa bruna skugga ned i hjertat af det moderna Rom — hvad äro alla dessa annat än målningar, som hvarje läsare för länge sedan skall hafva uppgjort för sig sjelf, och som ingen färgläggning af mig kan visa honom lifligare? För min egen del kan jag, under de gyldene år, som förflutit sedan den tid hvarom jag skrifvit, ingenting tillägga. Stor lycka är, liksom djup sorg, helig. Ord håna den. Dess frid är i ig, dess glädje för fullkomlig, att tåla vid någon fversättning. Låt dem, som älska, realisera vårt lifs poem. För alla andra öron skulle dess musik vara missljud, dess språk obegripligt. Hasselspöet. som bringar i dagen jordens skatter, har ingen trollkraft utom i magikerns hand. Flyttfoglarne. Från Brässel skrifves: Skarornå af sirxttfoglar, hvilka från de nord 1 derna gifva sig at åt södern, äro här talrikare än man kan påminna sig någonsin förr ha sett dem. Isynnerhet hvimlar luften af storkar och tranor; de utgöra verkliga legioner. Detta påstår man skall betyda en tidig och sträng vinter. Ett nödvändigt försigtighetsmått. En fru, som hade för vana att dagen i ända springa omkring hos grannarna och sqvallra, råkade en dag att blifva hastigt sjuk och affärdade skyndsamt sin man efter en läkare. Då mannen var kommen ett stycke på väg, vände han om hem igen, elämtade nå dörren och frågade: -Hvar skall iag få rätt på dia då jag kommer igen?