Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

Min historia är berättad. Jag trodde, då jag började skrifva, att jag hade några månaders arbete för mig. Det var precist sex år sedan. Rikedom och lycka äro inga vänner till flit. Jag har dröjt öfver mitt arbete, tills dess sednaste händelser redan blifvit gamla, och mer än en afa törerna, som figurera på dess blad, alltid försvunnit från lifvets deplats. Hvilka äro dessa försvunna? Nej; jag vill begagna mig af romanskrifvarens frihet och tiga. Hvad tjenar det till att vidare följa deras öden, hvilka, etter att bafva spelat sina roler, nu taga afsked i detridån faller? Paolo, bedröfvad seglande hemåt öfver det Tyrrhenska hafvets safirblå fält, förande sin systers kropp till dess sista hvila på den lilla ensliga kyrkogården på hennes fäderneö Capri -— den gode professorn, egnande hela sitt lif och nedläggande hela sin själ i sina målningar; mindre mån om persordigt rykte än att utveckla sanning i konster, likväl vinnande det ena för sig sjelf odh det andra för sina elever genom styrkfu af sitt eget sträfva, beslutsamma sniljs — Hilda, styrande sin tråkige man, som om han voro