Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 3

11111 C11118911 VAPEN e skrifvas den från och med slutet af September mänad inträffade torra väderlek. — — om en internationel myntenhet. (Ur Dagl. Alleh:a). Frågan om införandet af ett gemensamt myntsystem börjar vinna allt mer uppmärksamhet, och den nyligen afslutade myntkonventionen mellan flera af mellersta och södra Europas nationer har omsider kommit sjelfva England att besinna den verkliga faran af att alltjemt isolera sig i detta hänseende. De större engelska tidningarna börja till och med på allvar diskutera frågan om en förändring. Sxola vi förändra vår engelska sovereign? frågar the Economist, och inleder sjelf svaret på frågan med den förklaring, att det finnes få ting, tillhörande engelsk sed och engelskt lif, som mindre synas kunna ifrågakomma att förändra än den engelska sovereignen. ,,Den är vår myntenhet och en serdeles lämplig myntenhet; den passar vidd bättre för den nyare handeln och det nyare finansväsendet, som rör sig med stora summor, än den franska francen eller den amerikanska dollarn eller den preussiska thalern. Den är ett med hela vår mynthistoria. Nationalskulden är beräknad deruti, alla giftermålskontrakter hvila derpå, hundratusentals kontrakter och förbindelser skulle blifva rubbade genom en förändring derat. Efter det gamla och ännu icke alldeles försvunna föreställningssättet var den oss ännu mera dyrbar just derigenom att utländningar icke egde den; den är vår egendom. Icke desto mindre har fråga uppstått om en förändring af den gamla sovereignen, och både Economist och det högt ansedda bladet Edinburgh Review understödja förslaget! med sin auktoritet. Frågan framställer sig i sin praktiska form sålunda: för några veckor sedan öfverenskommo Frankrike, Italien, Belgien och Schweiz genom en myntkonvention om en gemensam myntfot. Ätt och samma mynt skulle gå och gälla från Calais till Brindisi och från Antwerpen till Genua. Sextioåtta millioner menniskor skulle begagna sig deraf, och det skulle utan allt tvifvel vara en högst betydlig fördel för ett land som England att kunna sluta sig dertill. ,,Den moderna civilisationen — säger Edinburgh Review — med dess jernvägslinier, som sträcka sig öfver och korsa gränserna för en mäng stater, och dess telegraflinier, som bringa i direkt förbindelse med hvarandra länder, som ligga i Europas och till och med jordens motsatta ändar, har till tendens att skapa stora gemensamma intressen utan hänsyn till lokala eller nationella skiljaktigheter. Och ort, att alla handelsaffarer och kursulle röna en betydlig lättnad genom reduktionen till en gemensam form af alla representativer för vigt, mått och värde, eller genom antagande af vissa principer, som kunde göra utbytet af de olika värdebeteckningarne lättare och noggrannare. Ännu för några år sedan ville dock de särskilda nationerna hellre behålla hvar sitt mynt. Myntet var i handeln likasom en viss symbol, och allt efter som des sträckte sig i verlden, ökade sig äfven nationens merkantila makt. Det var dessutom en mystisk betydelse fäst vid ,.prerogativet att slå mynt, cch i mångas föreställning skulle det hafva varit ett j majestätsbrott, ett erkännande af en fremmande j makt och ett svikande af den tro och hiilhet, man var sin rätte monark skyldig, att i riket såsom gällande införa och erkänna ett utländskt mynt. Alla medeltidsregenter höllo strängt på sitt eget mynt, derför att deihändelse af behof kunde försämra det och på det sättet komma ur sin förlärenhet. Men alla dessa barbariska föreställningar ro nu föråldrade. Alla civiliserade nationer skulle nska att kunna räkna i samma mynt, likasom de räkna med samma siffror. Vid första anblicken visa sig likväl svårigheterna att kunna uppnå en sådan likhet nästan oöfvervinneliga. I England har man en myntfot med hög värdeenhet och endast i guld samt indelad efter duodecimalsystemet; i Frankrike och de länder, som nu dermed förenat sig, är enheten låg och man har en dubbel myntfot samt decimalindelning. De jemkningar, som måste göras för att närma vår myntfot till der, synas på afstånd vara alltför genomgripande att man skulle kunna försöka dem. Men undersöker man saken närmare, skall man finna att både i England och i Amerika en ganska obetydlig förändring i det präglade myntet skulle med ens åstadkomma en likhet, som omedelbart skulle medföra samma fördelar som den absoluta enheten och bilda en grund, hvarpå sedan när som helst det öfriga systemet skulle kunna inympas. Den engelska sovereignen är värd icke jemt 25 francs, utan något mera (25 francs 20 centimer eller 25 franes och 2 pence). Om man derför afdroge denna öfverskjutande summa från vårt eget nu gällande mynt, sålblefve detta i och med detsamma en part af det främmande systemet. Förändringen läte sig vid Myntet med lätthet verkställas genom behöflig legering. England komme sedan att använda samma slags myntadt guld (guld plus samma tillsats af annan metall) som de andra länderna, i stället för att det nu använder något bättre myntadt guld (guld plus en mindre tillsats af annän metall). Frankrike och andra nationer slå för närvarande intet mynt på 25 francs; men om England inginge på myntförändringen, så skulle det endast vara på vilkor af en motsvarande förändring å deras sida. De skulle för vinda sig att endast slå 25-franc -afdel ningar deraf i guld, och Engla Dinda sig att slå lika mynt med lika underafdelningar. men inga andra, En ganska ringa förändring skulle äfven göra det amerikanska guldmyntet lika. Den amerikanska gulddollarn är 5 francs 18 centimer; om denna reducerades till 5 francs och ett normalmynt på 25 francs präglades, skulle det blifva blott ett enda guldmynt i bruk bland hela den engelsktalande racen och bland största och bästa delen af den latinska racen. En helt obetydlig dring skulle äfven inpassa det ryska guldmyntet i samma system, hvarefter det endast återstode för de germanniska folken att antaga detsamma; och af deras intelligens kan man sjuta till att de icke skola vilja stanna isolerade i detta hänseende från hvad man då utan öfverdrift kan kalla den civiliserade verlden. Guldmyntet har blifvit handelns mynt, och just en af de utomordentligaste händelser, som någonsin inträffat, upptäckten af de kaliforniska och australiska guldrikedomarne, som hos hvar och en ingaf fruktan för guldmyntfotens bestånd, har mer än någonting annat bidragit till befästandet af denna myntfot. Frankrike har derigenom öfvergått från att vara ett silfverbetalande land till ett guldbetalande. Fransmännen hade valet att betala med hyilken metall de helst ville samt begagnade följaktligen den billigaste, och nu hafva de i det närmaste betalt slut nå denna. D