Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 1

var ett löfte, som han icke hade styrka att hålla. Han har sedan omtalat för mig, hur han led och kämpade under frestelsen; huru han till och med flydde från denna frestelse, innan han gaf vika. Ni vet detta bättre än jag kan säga er det. Jag visste det verkligen. Jag böjde tyst på hufvudet. Jag kunde icke tala — jag kunde endast lyssna. Det var som om mitt lif och hela min framtid hängde på hennes läppar, under det, med hvarje ord hon yttrade, något moln tycktes försvinna från det förflutna. — Jag visste aldrig, att detta löfte var brutet, fortsatte hon, förrän några dagar innan han förde — sin hustru — till Broomhill. Det hade varit mitt hem till denna tid, och han hade heligt lofvat, att det skulle vara mitt så länge han lefde. Då fick jag höra, att jag antingen måste lemna hans tak, eller bo derunder som en frivillig fånge. Jag valde det sednare och uthärdade, för hans skull — Hon hejdade sig och kastade en hastig, ljungande blick på mig, sägande: — Det gör detsamma hvad jag uthärdade. Jag älskade honom — och älskar honom. Hundrade hustrur kunde icke göra mera. Icke en bland hundra tusen skulle gjort så mycket. — Tyst! sade jag mildt. Detta är jemförelser, som det hvarken anstår er att göra, eller mig att höra. Hon vinkade otåligt med handen. — Mina försigtighetsmätt, sade hon, voro förgäfves. Ödet ledde er. Steg för steg upptäckte ni allt. Ni förkastade emellertid några sanningar och fattade alltför bokstafligt betydelsen af ord, som — som