Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 1

Barbaras Historia). (öfversättning från Engelskan af S. N—n.) — Hvad har ni att säga mig? — Mycket, svarade hon, lutande sig mot bordet och tryckande handen i sin sida, liksom hon erfarit någon smärta. — Sanningar, bittra att omtala — så bittra, att jag, för tre veckor sedan, förr ville ryckt ut min tunga än yttra dem. Likväl är jag här i afton för att omtala dem för — er. Hon höll åter upp, liksom för att hemta andan, och jag märkte, att hon såg mycket sjuk ut. Jag pekade, nästan ofrivilligt, på en stol, som stod bredvid; men hon brydde sig ej derom. — Lyssna, sade hon med en röst, så beslutsamt trotsig, att den tycktes håna hennes darrande läpp; lyssna, ni, hans lagliga hustru, till en bondflicka, som var hans mätress. Han sökte mig aldrig. Det var jag, som flydde till honom och lade mig för hans fötter. Han älskade mig aldrig. Kärleken var min; medlidandet och öfverseendet hans. Han gifte sig aldrig med mig. Så ridderlig var han, att han ville gjort mig till sin hustru, om han kunnat; endast derföre att jag var en qvinna och hade gifvit mig åt honom. Men jag var redan gift, och det kunde således icke ske. Likväl gaf han mig, af ett obetänksamt ädelmod, ett högtidligt löfte att aldrig viga sig vid någon annan. Det var ett löfte, som han aldrig skulle gifvit. Det