Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 1

pan af drycken. Min tante förebrådde mig aldrig nu; men mina sjelfanklagelser voro nog. I hvarje qval jag led tänkte jag på dem, som min flykt förorsakat honom. I hvarje mörk gissning, som skickade en rysning genom hela min varelse, igenkände jag hans ångest. Det var en förfärlig tid; och hvarje fel jag begått i den förflutna tiden försonades till det yttersta. En eftermiddag, mycket tidigt i April, kom Ida till mig i min lilla atelier och satte sig på en pall vid mina fötter. Jag var ensam och hade rufvat på min sorg flera timmar i tysthet. Hon fattade min hand och lade ömt sin kind derpå. — Min stackars Barbara, sade hon, du har varit ensam. Hvar är mrs Sandyshaft? Ä — Ute, liebe. Ton äter middag i dag hos sin bankirs, efter att hafva åkt ut med dem till Antemne och Fidena.. — Om jag vetat det, skulle jag stannat hemma. Det är inte bra för dig att vara ensam. — Åh, det gör föga skilnad, svarade Jag sorgset. — Du har inte målat? — Nej. — Eller list? — Nej. — Eller promenerat? — Jag promenerade litet på morgonen med Goody och barnet. — Du får inte alltid kalla honom barnet, sade Ida smekande. Du måste vänja dig vid att gifva honom hans eget vackra namn. Jag skulle vilja kalla honom Hugh, om jag vore i ditt ställe — lille Hugh — — Ugolino.