Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 1

vig; det är sannt att vi högtidligt förklarat, det Norden aldrig kunde tillåta, att en tysk krigshamn finge uppstå vid Östersjöns kust; det är sannt att vi lika högtidligt förklarat hvarje svensk eller norrman, som ej ville deltaga i det heliga kriget mot Tyskland, vara en förrädare mot det stora gemensamma fäderneslandet — men just derföre kunna vi, med så mycket större opartiskhet och kraft, nu föra ett alldeles motsatt tal och påyrka en allians med detta samma Nordtyskland, som vi hatat. Och Ni, som förr kallat detta Tyskland Sverges naturlige bundsförvandt— Ni borde väl tacka oss för vår omvändelse och göra gemensam sak med oss. Men nu sätta Ni er åter på tvärn. — Nu tala Ni om att vi skola först ordna värt försvarsväsen, att vi skola förvandla oss till rigelkott, att vi skola göra oss sjelfständiga (likasom vi kunna tänka derpå) — det är galenskap, herre; det är förryckthet, om också det ligger något sublimt i dessa egenkära föreställningssätt. — Men — .Inga men. — När vi skandinaver hafva talat, så hafva vi talat. Hvar och en som motsäger oss är antingen en förrädare eller egenkär galning. Det tredje gifves ej — förstår Ni det, min herre! Det lyste en eld i mannens öga, som vittnade mera än orden att motsägelse här icke var på sin plats. När menniskor befinna sig i ett sådant stadium, böra de behandlas efter medicinska grunder. Jag svarade alltså med största saktmod: Det är mycket möjligt, min bäste hr Göran, att Ni har rätt. -— Jag önskade gerna öfvergå till Er åsigt; det enda jag begin, är att få höra några öfvertygande skäl. . Skäl — utropade åter min vän, med hetta — vi skandinaver vilja ej veta af några skäl — hm, d. v. s. vi hafva inga skäl — ursäkta, jag menar, vi hafva längesedan ådagalagt ofelbarheten af våra satser, så att alla vidare skäl äro obehöfliga. De som yrka derpå äro alltså okunniga dumhufvuden. — Ni ser på mig — ja, M. II., jag gör intet undantag. Ni är i dag — invände jag — icke vid rätt goda vätskor. Nåväl, låt gå då för alliansen! Har Ni någon utsigt, att Preussen skall vilja gå in derpå? ,Grefve v. Bismarck är alltför klok att ej inse hvilket mäktigt stöd han kan ega i Skandinavien, hvaraf Sverge ensamt, om vi fått råda, skulle hafva krossat honom med 22,000 man. Han skall för denna allians gerna lemna Danmark hvad vi begära. — Min vän frih:e Blixen-Finecke och v. Bismarck äro längesedan enige i denna sak. Välan — yttrade jag i det jag tog min hatt — då är ju saken på det klara. Ni kan ju då också vara lugn. Jag hoppas grefve v. Bismarck ej skall glömma Edra förtjenster. Ett annat år torde Ni komma att påyrka allians med en makt, som nu är den , dödsfiende, mot hvilken Edra själsfränder svänga sitt blodiga svärd. Hvad mer — ropade min politiske vedersakare — allians med den ene eller andre, det är underordnadt, blott vi få allians. Ty vi skola väl hafva någon politik. Hvad skola eljest vi korrespondenter hafva att lefva på? Det argumentet kunde jag ej vederlägga. Jag lemnade den originelle korrespondenten, som såg sig om efter ett nytt offer. Hans ,hvad nytt: hväste hemskt i mina öron, och jag beslöt inom mig att hädanefter åtminstone akta mig för att gifva honom någon nyhet, som kunde bringa hans lefver i allt för häftig skakning. Svante.