Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 1

hvilat ett nästan dystert mörker, som nu något lättade på. Min ärade vän hade funnit en half ordlek och det brukade vara nog för hans lycka under den dagen. Ni vet — fortsatte han — bestämdt något nytt, det ser jag på Er. Min helsa — hostade jag. .Eder helsa — det är ingen nyhet, min herre, att den alltid varit dålig; att ni har gikt, podager, frossa, gallstenskolik, med mera sådant; ursäkta mig, det var ej sådana nyheter jag önskade höra. Min vän var åter ond. Det hörde till hans originalitet att vara mycket retlig; jag kände det af gammalt och fortfor: Min helsa är, menar jag, förträfflig. -Jag vet det, M. H., jag känner att Edert helsotillstånd lemnar intet öfrigt att önska. — Ni har matlust, ni går, ni står, ni röker, ni snusar, framför allt: ni sofver — se der summan af Edert lif, M. H., men allt detta är ingenting nytt. Tillåt mig då vända samtalet till Eder helsa. — Ni synes i dag vara — — — Uin helsa — ja nog vore det ett mycket intressantare ämne än er. — Ni finner mig en smula nervös; men ni kunde hafva botat den saken, om ni besvarat min fråga. Hvilken fråga? Hvad nytt? Hör ni, herre? Men hvarföre skulle just i dag något nytt hafva inträffat? .Hvarföre — jo derföre att jag skall i dag skrifva en af mina intressanta korrespondentartiklar till landsorten, och måste hafva något nytt. Hugg svansen af er hund, herre, så får Athen något att tala om. Landsortenförtjenar inga bättre notiser, det har ni korrespondenter länge ådagalagt. Min vän syntes något lugnad. Han suckade en af dessa djupa suckar, som ock hörde till hans originalitet. Jag har ingen hund, herre. Nå så hugg gadden af Er sjelf — eller, om det är omöjligt, låt dem hugga hufvut af Er — det gör så godt; det vore ju en syperb nyhet ; man kunde till och med göra ett telegram deraf. Ack, m. h., man har ej mer än ett hufvud att förlora, om man har det. Ert råd är godt — jag har sjelf gifvit det åt en af mina intimaste vänner; men icke praktiskt för tillfället. Vet Ni ej något annat? Skandinavismen — Förskona mig, herre — utropade min vän, som åter var uppe i den högre temperaturen — förskona mig! Hvad kan kandinavismen ega för nytt? Finnes det äl något mera utslitet och omtuggadt. Hvem vill höra talas derom nu?Alliansen med Preussen — ,Alliansen med Preussen! — Ah; heureka, det är funnet — farväl, dyre vän och välgörare — — Min vän sprang upp, tryckte min hand med obeskriflig hjertlighet, skyndade mot dörren, tog ned sin hatt, fattade dörrlåset, men hejdade sig plötsligt och återvände långsamt: , Skulle Ni händelsevis veta något närmare om denna allians — d. v. s. någon småsak, någon detalj i sjelfva hufvudsaken inser Ni väl att jag ej behöfver några upplysningar. Ingenting vidare, än att det här gäller hvad Dumbom sade om äktenskapet, att bland sådana det bästa är det som ej blir af. Min man satte sig, satte käppknappen mellan läpparne och började ett föredrag, hvars afbrytande varit ett majestätsbrott: , Jag är af en annan mening; Preussen eller såsom vi nu säga — Nordtyskland är ett protestantiskt land: det har samma intressen som vi; det har framförallt makten, det är ingenting mindre än den kraftfullaste monarkien i Europa. Visst har det handlat litet obeskedligt mot Danmark, men derför har det också blifvit behörigen straffadt af mig och andra korrespondenter. Det är sannt, att vi städse förklarat Tysklands inkräktningar såsom våldsgerningar, hvilka borde af det förenade Norden motas och näpsas; det är sannt att vi förklarat tyskheten och skandinavismen vara oförsonliga fiender, åtminstone intilldess Danmark återfått SlesAAAA —