Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 1

svunnit; och med honom hade försvunnit Tippoo och Maddalena. Ibland trodde jag, att han måste blifvit mördad af banditer och begrafven der han föll. Ibland fragade jag mig sjelf, om Maddalena kunde hafva förgiftat honom i någon våldsam passion af svartsjuka och förtviflan? Hon var italienska, och hennes svarta ögon hade , någonting farligt med sig. Åter frågade jag mig sjelf, om han någonsin fått mrs Sandysbafts bref. Skrifvaren trodde, att han lemnat det till en dam. Det måste hafva varit Maddalena; och om hon hade förstört det? Förutsatt det, skulle han då icke undrat öfver min tantes långa tystnad och skrifvit till henne till Neapel? Dessa frågor plågade mig, förföljde mig, förgiftade sjelfva luften och solskenet omkring mig och gjorde mitt lif till en enda lång, försvagande, hjertslitande väntan. Förgäfves predikade de som omgåfvo mig klokhet och nödvändighet af tålamod. Jag kunde fördraga, och jag kunde lida; men der fanns intet tålamod för en sådan börda af ängslan som min. På detta sätt skredo de långsamma veckorna förbi, och hoppet dog småningom bort, och jag trodde fullt och fast attjag aldrig åter skulle se honom. Och nu hade min tur kommit att blifva blek och tankspridd — att studera kartan och säga: Om jag rest den vägen, skulle jag träffat honom; eller om jag rest genast, skulle jag funnit honom — att plåga min hjerna med förutsättningar och mitt hjerta med bittra förebråelser. Det var vedergällning, förskräcklig, bokstaflig, torterande Vedergällning, utdelad mått efter mått, bägare efter bägare, till sista drop