Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1866, sida 2

från början till slut. Jag begick en förseelse af öfverilning — han en uppsätlig förbrytelse. Ni tyckes glömma, tante, hur min stolthet blifvit sårad och mitt förtroende bedraget. — Jag medqgifver, att han var en stor narr, som behöll henne der, och en ännu större att icke omtala allt, då han var på väg dermed, men så har han också lidit nog för sina fel, det skall Gud veta. — Han förtjenar attlida, sade jag; men hvad hafva hans lidanden varit, i jemförelse med mina? — Ungefär lika, skulle jag tro, anmärkte min tante kallt. — Nej, det går för långt. Har han lidit svartsjuka, feber, förtviflan, landsflykt, vanära? Har han trott vårt giftermål olagligt? Har han rönt svårigheten att träla för sitt dagliga bröd under hvarje tryckning af inre oro och fysisk svaghet? — Han har varit sjuk både till själ och kropp; och hvad oro beträffar, skulle man tro att den stackars karlen hade spasmer, då man ser honom oupphörligt gå af och an i rummet; stigande upp så snart han satt sig ned; ströfvande omkring parken och vägarna i alla väder; i dag i London; tillbaka igen i morgon på Broombill; nästa dag på väg till Dover, eller Calais, eller Marseilles; kommande tillbaka, efter att hafva rest dag och natt en hel vecka, med kläderna öfvertäckta af smuts och damm, och hatten så bucklig, att man inte skulle vilja taga upp den på en väg, och halsduken knuten på ena sidan, som om han skulle hängas deri! Jag har sannerligen ofta tyckt, att han såg mera ut som en fåne än en klok menniska. Och så börjar han en mening och stannar, glöm