Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1866, sida 1

förargad. Han är det vackraste barn ni någonsin sett i hela ert lif. — För hit honom! sade min tante, ännu med tillslutna ögon. Jag gaf Goody ett tecken att komma fram. — Se nu upp, tante, och säg om han förtjenar att kallas ett — hvad ni sade kan jag icke få öfver mina läppar. — Är han här? 3 — Ja. Min tante öppnade det ena ögat försigtigt; sedan det andra; stirrade på honom, som om han varit någon besynnerlig uppfinning; vidrörde hans kind med yttersta spetsen af sitt pekfinger, liksom hon fruktade att han kunde explodera som en granat, och sade ingenting. — Verkligen, ett mycket vackert barn, anmärkte Hilda beskyddande. Hur gammal är han? — Nära tre månader. — Madame, sade grefven uttrycksfullt, je vous en fais mes compliments. Men likväl sade min tante ingenting. Jag kände mig stött, vände mig bort och gick till Ida, som tyst satt i ett hörn, väntande tills jag skulle få tid att minnas hennes närvaro. Några upplysande ord voro tillräckliga. Vi tryckte hvarandras händer, sade farväl för dagen — och se! då jag hastigt vände mig om, öfverraskade jag min tante inbegripen i ingenting mindre än att förstulet kyssa barnet, då hon trodde att jag icke såg på. XXVI KAPITLET. Mrs Sandyshaft i karakteren af medlare. — Och nu, sade min tante, flyttande sin stol midt emot min och sättande sig