af de enskilda förvaltningsgrenarne mäste ramgå. Tidsenliga förändringar af ministerialbyråerna, förenkling af tjensten i den ena och förökning af personalen i den andra, försmältning af hitintills skiljda, men till sin beskaffenhet sammanhängande embeten och delning af andra, hvilka endast gammal häfd, men ingen inre nödvändighet sammansmält, samt framför allt ett system af verksam kontroll i alla förvaltningens grenar, detta är behof, som mer och mer träda i förgrunden och på hvilkas afhjelpande praktiskt bildade politici lägga än större vigt än på utvidgandet af valrätten och indelningen af valområden. Innan de likväl taga första steget till en omgestaltning på detta område, måste, det inse de alla, reformfrågan vara löst, ty sedan massorna nu en gång för alla bemägtigat sig denna fråga, kan man dessförinnan ieke få erforderligt lugn för de andra reformerna. Efter lång motsträfvighet äro nu äfven tories genomträngda af denna öfvertygelse, och deras yngre ledare, till hvilka Disraeli sällat sig, hafva fattats af den dubbla ärelystnaden att icke blott förelägga ett reformförslag, som kan gillas af alla partier, utan äfven omedelbart efter dess antagande skrida till grundliga förändringar på förvaltningens område. Detta — fortfar Kölnische Zeitung — är goda föresatser, och vi tro af hjertat gerna, att de äro ärligt menade; men det vill synas oss som om toryregeringen öfversåge eller icke nog allvarsamt uppskattade tvenne hinder för deras goda afsigters utförande. Det ena hindret är den uppenbara bristen på dugliga krafter inom torypartiets leder; det andra är det ringa förtroende landet hyser till deras reformatoriska vilja. Denna brist må vara blott skenbar; sjelfve försäkra de åtminstone, att de icke sakna förmågor eller att de åtminstone äro lika väl försedde dermed som deras motståndare samt att det endast behöfves en allvarsam stöt för att väcka dessa latenta krafter till Lif. Men den misskredit, hvari de råkat hos landet genom sin egen förskyllan och genom mångårigt afsigtligt misskännande af hvad för landet är behöfligt, är så allmän och djupt rotad, att den kunna de sjelfva icke kalla för skenbar. Den finnes verkligen, hos medelklasserna i knappt mindre styrka än hos de fattigare; den är i Irland och Skottland lika skönjbar som i England. Att de skulle vara i stånd att inom kort tid förvandla en sådan misskredit i förtroende är knappt tänkbart. Derför måste de vara beredda på att med sina bästa afsigter stöta på misstroende, och mot detta skola de slutligen gå under. De hafva syndat för länge för att kunna räkna på en skyndsam glömska och förlåtelse. Om de falla, innan våren öfvergått i sommar eller sommaren i höst, beror af omständigheter, som icke låta på förhand beräkna sig, och har ej heller någon större betydelse; men klart är, att tories med sin nuvarande sammansättning icke ha någon framtid, och att de först då blifva befogade att existera som konservativt parti i staten, när de dels nyorganiserat sig sjelfva, dels ur motståndarnes leder tillegnat sig beslägtade elementer. Omvändt, låter detta säga sig äfven om det liberala partiet; dock blifva processerna inom båda af helt olika slag. Hvad de konservativa hafva att från sig afskilja består af alldeles obrukbara elementer, som för alltid måste läggas på slagghögen, medan deremot de elementer, som afsöndras från det liberala partiet, komma att spela en roll i den föryngrade toryorganismen. Med andra ord: de konservativa skola föryngra sig ur de liberales leder, och desse deremot söka sin krafttillvext i en jungfruligare jordmån; de förre få åtnöja sig med hvad för det liberala partiet blifvit odugligt; de sednare åter hafva landets hela ungdomsoch mannakraft till sitt förfogande. Ty otvifvelaktigt är, att, med undantag för landets gubbar, sträfvar allt framåt — framåt på det politiska och religiösa, likasom förut på det nationalekonomiska området, och att ungdomen, fastän ingenting mindre än revolutionär, nu uppfattar begreppet ,konservativ helt annorlunda än de gamla herrar, som utgöra lord Derbys lifgarde Man hör ju nu mera ur sjelfva torypartiets leder då och då klagorop, att tories äro misskända i landet, att de sakna författarehänder, som kunde förskaffa deras åsigter och afsigter ingång hos allmänheten och kunde lända dem till prydnad. Detta är blott alltför sannt. På den politiska litteraturens område förfoga de för närvarande öfver få nämnvärda krafter, och huru sällan de äro i stånd att uppfostra eller vinna en journalistisk talang visar en blick på deras partiblad. Till och med HHHABB333 —