Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 3

intog rektor scholre, kyrkoherden i Endre (seder mera teol. doktor) mag. Lars Lyth. Det troddes allmänt att doktor Fåhreus, som innehade första rummet och såsom riksdagspresblifvit personligen känd af konungen (Gustaf der 4:de Adolf), skulle blifva utnämnd till biskop i Wisby, men när frågan föredrogs hos konungen och utnämningen skulle ske, visade konungen sig obestämd och villrådig hvilkendera af de 3 han skulle nämna och beklagade att de prester, som innehade 2:dra och 3:dje förslagsrummen, ej voro honom bekanta. Någon af de tillstädesvarande riksråden eller deltagarne i konseljen hade då i underdånighet tillstyrkt att utnämna doktor Fåhreus, som ju vore känd af Hans Majestät och en allmänt högaktad prest; men konungen genmälte med eftertryck: ,,Nej! honom utnämner jag icke, hvarefter han åter lät förmärka missnöje öfver ett ej känna de båda andra. Slutligen, och då en nödvändigt skulle nämnas, beslöt konungen att utnämna den, som stod doktor Fåhrzeus närmast på förslaget; alltså blef doktor Gardell utnämnd. Denna utnämning väckte uppseende på Gotland, och den, som ej blef minst förvånad, var den utnämnde sjelf, som, i likhet med alla andra, tagit för gifvet, att Fåhrieus skulle blifva biskop. Han hade således allsingen tanke på att sjelf blifva stiftets styresman och råkade i yttersta förvåning när en Lördagsafton, då han satt i all sköns lugn i Hafdhems Prestsärd. ett bref från domkapitlet anlände, innehållande underrättelse om att Hans Maj:t i nåder utnämnt kontraktsprosten och doktorn till biskop öfver Wisby stift. När den gode prosten läst skrifvelsen, spra han upp och började rifva i Å pande: ,,Hvad i Guds namn ning! Ilvarföre blef ej min svåg nämnd till biskop, som vida bättre än jag passar dertill! Jag har ju aldrig eftersträfvat att bli biskop. Sedan den hederlige doktorn en stund gått häftigt fram och tillbaka i sin kammare och under det upprörda tillstånd, hvaruti den oväntade underrättelsen bragt honom, emellanåt dugtigt lurfvat till sitt fattiga hår, liksom det haft någon skuld till hvad som händt. trädde han in i sin frus ram med brefvet i hand och bekymret i hjertat och underrättade henne om att hon numera vore biskopinna, ifall han ej i all underdånighet undandroge sig att blifva biskop. Fru doktorinnan Gardell, född Fåhraous, saknade icke en liten släng af stolthet och ärelystnad. Det troddes att hon i sitt hjerta önskade att hennes beskedlige och fromme man skulle, framför hennes bror, blifva utnämnd till biskop, och ingen må förtänka henne det, ty man är sis sjelf närmast och man och hustru äro icke tu utan ett. Hos henne frambragte den oförmodade underrättelsen en motsatt verkan till hvad den gjort hos mannen. Hon blef glad och förtjust och uppmuntrade gubben att med tacksamhet mottaga den nåd konungen täckts visa honom. , Men — utbrast doktorn, sedan hans fru vederlagt alla hans gjorda invändningar, föranledda af hans obenägenhet för det höga embetet — ,.men hvem skall nu resa till Hablingbo och omtala att icke din bror utan jag blifvit utnämnd till biskop? — ,,Jo, pappa, det skall jag, svarade frun. Nej — inföll mannen — , det blir bäst jag gör det. I morgon efter gudstjenstens slut reser jag öfver till Hablingbo. Jag vill tala med min svåger om saken. Nästa dag på eftermiddagen for doktorn till sin svåger och båda hade ett förtroligt samtal i enrum; hvad der taltes visste blott de sjelfva, men orsaken till att Gardell blef utnämnd till biskop och ej Fåhreus, som alla väntat skulle blifva det, lär varit, att denne sednare en gång råkat ådraga sig den visserligen rättänkande och ordhållige, men i etikettsfrågor ända till löjlighet noggranne och småaktige, konung Gustaf den 4:de Adolfs missnöje. Doktor Fåhrreus var stark snusare och hade råkat under ett samtal med konungen glömma sig ända derhän att draga fram sin gulddosa och taga sig en pris; prisen var ej förr lyckligt instufvad på vederbörlig ort och ställe, innan doktorn märkte att konungen fann sig stött af den frihet vår hederlige gotlandsprest tillåtit sig. Doktorn bad visserligen om förlåtelse för den dartighet han råkat begå, men molnet vek, det oaktadt, ej från den kungliga pannan, och konungen upphörde g genast att samtala med Fåhraeus och gick från h nom. Att Gustaf Adolf ej glömt det missnöje denna lilla tilldragelse gifvit honom mot doktor Fåhreus visade biskopsutnämningen, och således har man skäl till den förmodan att en pris snus vållade att doktor Fåhreus ej blef biskop.