Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 2

— Ni gjorde bäst att anförtro det åt mig. För en, som känner hans stil, kunde det kanske hjelpa till att bevisa hans identitet, men ni är väl icke ens säker att han skrifvit det, förmodar jag? — Jag tror det, signora; men jag kan icke vara säker. — Ebbene, vi måste hafva tålamod. — Jag har hatt tålamod så många år signora, att jag väl kan vara tålig nu. har gifvit mig hopp, gentilissima siqnora, och jag var nära förtviflan. — Hoppas då, vän Paolo, och tro, att jag skall göra allt hvad jag kan för att äåtergifva er — er förlorade syster. Helgonen välsigne och vake öfver eder, signora! Jag öppnade fönstret, kallade Ida tillbaka, tog mitt barn ur hennes armar och sprang, med en hastig hviskadt ,.tack liebe, mare, hvars dörr j första jag gjorde att lä softa, falla på knä bred verhölja honom med k tårar. Ingen fläck nu på hi gen vanära fistad vid — min gosse, min älsk dag skall han bära si — ehuru jag kanske ic ag låste. kyss och ett framtill min sängkamDer var det ägga gossen på en vid honom och öfyssar och glädjeans födelse -— inhans oskyldiga lif ing, min egen! En t rätta namn och ke får lefva att se det — hålla sitt intåg i sitt fädernehem och uppehålla Farquharernas af Broombill urgamla värdighet. O, välsignade, välsignade visshet! Hvilken ljus verid det blifvit inom den korta rymden af denna sista halftimme; och likväl — och likväl fortforo tårarne, de narraktiga, heta, upproriska tårarna att strömma, liksom jag