Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1866, sida 2

ångssormerna hafva blifvit mycket förenklade, arbetsfördelningen mellan domstolarne bättre ordnad och rättigheten att vädja till högre och högsta domstol gjord beroende af målets beskaffenhet. llan Tyrolen och Venetien är den nya änsen redan uppdragen. en skulle den 9 Nov. återvända till Wien. Rörande förre sachsiske utrikesministern v. Beusts nu verkligen skedda utnämning till österrikisk minister skrefs från Wien d. 26 Oktober, således innan han ännu inträdt i kabinettet: ,,Den nu med bestämdhet förkunnade utnämningen af baron v. Deust till utrikesminister försätter härvarande politiska verld i stor rörelse. Visserligen tänker man vid denna utnämning icke genast på en ny konflikt mellan Österrike och Preussen, enär hr v. Bedtst väl är diplomat nog för att la statsintressena högre än den blinda passionens ingifvelser; men å andra sidan kan denna utnämning icke tydas annorlunda än att Österrike sysselsätter sig med planer till återförvärfvande af sin etällning i Tyskland. Väl måste alla sådane planer stranda, såvida icke de inre frågorna blifvit lösta och den inre friden blifvit återställd: utan en försoning i det inre blir ingen framgång utåt möjlig. Men med denna för soning ser det lika mörkt ut som någonsin. Förarbetena till en regeringsproposition rörande en fullständig omgestaltning af det österrikiska armCväsendet äro i det närmaste afslutade. Militärtidn. ,Kamarad meddelar, att grundvalen för den nya organisationen blir allmänna vi ärnepligten, så långt som denna låter tillämpa sig i Österrike, förkortning af kaserneringstiden oeh förlängning af tiden för skyldigheten att, i händelse af behof, tjenstgöra i hären. Militärmyndigheterna synas emellertid sjelfva erkänna, att allmänna värnepligten förlorar i Österrike en stor del af den betydelse, den eger i Preussen, på grund af det dåliga tillstånd, hvari den österrikiska folkundervisningen pefinner sig. ITALIEN. Den proklamation, som grefve Pasolini aflåtit till befolkningen i Venetien, har gjort ett godt intryck; deri heter det bland annat: ,Jag lofvar eder en redlig vilja, verksamhet samt en djup känsla af min pligt, och jag väntar förtroendefullt af eder något, som är än bättre, nemligen: Edert bistånd och medverkan. Må vi icke förgäta, att i fria stater förmå regeringarne just så mycket, som medborgaren. Parlamentsvalen för Venetien skola oförtöfvadt taga sin början; den nya provinsen är delad i 50 valkollegier. Man väntar, att dess 50 deputerade skola komma att tillhöra centerpartiet och ansluta sig till de piemontesiska och lombardiska deputerade, samt komma således efter all sannolikhet att utöfva ett stort inflytande på regeringens hållning. Man är i Venetien afgjordt monarkiskt sinnad, men än mera håller man der på Italiens enhet. De österrikiska trupperna hafva — naturligtvis på hög befallning — vid sitt aftåg från Venetien visat sig högligen förekommande mot italienarne, ja, till den grad, att, då ett kroatregimente ankom till Mantua från Vicenza, dess musikkår spelade den italienska nationalhymnen, Garibaldihymnen, Brosferios stridssäng och till slutet — marseljäsen. FRANKRIKE. Hofvet lärer skola begifva sig till Compiegne den 7 dennes. Det kan gerna sägas vara ett af tidens tecken, att en så framstående statsman, som Thowurvenel var, dött, utan att de större frunsyska tidningarne haft mera att säga om honom, än den nekrolog, som nära fjorton dagar efter hans död stod att läsa i Monitören. Hillault och Thourenel torde hafva varit kejsardömets icke allenast trognaste, utan äfven oegennyttigaste och mest begåfvade tjenare. Mot denna tystnad af den franska pressen afbryter således på ett vackert sätt det briljanta tal, som den franske ambassadören i Berlin, Denedetti, höll vid bisättningen i Metz. Penedetti, som under Thouvenel gjort sin skola och stod högt i hans vänskap, framhöll i det omnämnda talet de sällsynta egenskaper som menniska, vän, make och far, med hvilka den aflidne varit prydd, samt hans stora förmåga i språkets behandling; ,och äfven deruti var han en äkta fransman, att han egde en fin ironi, som likväl aldrig blef sårande. Kardinal Reisach, som hos kejsaren gjort nya försök för den franska besättningens qvarblifvande i Rom, har återvändt till den eviga staden med oförrättadt ärende. Garnisonen i Lille har fått order att hålla sig marschfärdig. I den i närheten belägna fabriksstaden Douai har nemli— Ni gjorde bäst att anförtro det åt mig. För en, som känner hans stil, kunde