Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1866, sida 2

tagande, amico, sade Ida. Jag önskar jag kunde göra mera. — Ingen kan göra mera, svarade modellen suckande. — Det är likväl någon tröst att då och då tala om sina bekymmer. — Jag talar aldrig om dem, signora. Jag — jag önskar ibland att jag kunde. Det är endast signorans stora godhet och deltagande, som nu förmått mig att tala så fritt. ter föll samtalet. Min skakning hade stigit till ångest. Mina tankar flögo från det ena till det undra, jemförande data, vägande möjligheer och förenande länk till länk, med en klarhet och hastighet, som tycktes oberonde af mitt eget viljande. Maddalenas ildste bror var styrman — han var gift — hans barn var födt för tretton år selan, och Hugh var närvarande vid dopet. Kunde allt detta endast vara tillfällighet? Skulle de aldrig åter börja tala? Hvad skulle blifva sagdt härnäst? Hvad skulle ag göra, om de förblefvo tysta? Hvarje igonblick af uppskof föreföll som en timme. Slutligen återtog Ida ämnet. — Ni har således endast fört detta cringvandrande lif sedan ni förlorade er sosse? sade hon. — Ja, signora. — Ah, jag förstår. Ni vandrade omring för att glömma er sorg. Han gaf intet svar. — Och skall ni nu gå tillbaka till ert samla hem? — Ja, signora. — Blir det icke mycket sorgligt för r? — Si, signora; ma che fare? Det var