Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1866, sida 2

framsådsmakt, men vi hafva sagt och upprepa det: att Norra Tyskland är Sverges naturlige vän och bundsförvandt. Och detta är ej samma sak. Man kan vara naturliga vänner, med samma intressen, utan att ingå i ett bolag, som knyter den ena parten till den andra med gemensamma förpligtelser och gör den ena solidarisk med den andra. Tider kunna komma, när ett sådant förbund är nödvändigt, och då må det göras. Den rätta tiden spelar en vigtig roll i politiken. Ty att ingå förbund i ett illa valdt ögonblick är isynnerhet farligt för en mindre stat, som icke kan leda den politik, för hvilken den gjort sig ansvarig. Så hafva vi ej heller talat emot en allians med Nordtyskland, alldraminst af ovilja mot skandinavismen; vi hafva icke yttrat någon mening i detta hänseende, och det helt enkelt, emedan det är en sak, som vi ej tilltro oss att bedömma. Men om vi skola yttra oss derom, så vilja vi öppet uttala, att vi ej känna hvad som nu mera än förr bör föranleda oss att söka en sådan allians. Är här fråga om någon ny politisk gruppering, någon koalition t. ex. af Vesterns stater mot Östern? Vi känna det ej, och sannolikt känna våra kolleger inom pressen det lika litet som vi. Vore det emellertid fallet och kan det ej medgifvas oss att få iakttaga den neutralitet, hvartill vårt läge och vår maktställning borde berättiga oss, så kan naturligtvis ingen tveksamhet uppstå rörande den sida, på hvilken vi böra ställa oss. Eller är det så, att vi äro på något sätt hotade, så böra vi ju också söka allianser, för att erhålla mäktigare staters understöd i farans stund. Men dessa förutsättningar måste först vara gifna. Det synes oss klart, att de våra kolleger, som tala så lätt och ledigt om en allians, som vore det den enklaste sak i verlden, icke begripa hvad en allians innebär. Det är dock ingenting mer eller mindre — så vida man vill ärligt hålla densamma — än att binda sina öden till en annan makts, för att dela alla dess faror och strider, kanske utan att kunna inverka på de beslut och handlingar, hvaraf dessa framkallas. Sådan var t. ex. grundtanken i den allians med Danmark, hvilken våra alliansifrare i den tiden af alla krafter förfäktade. Men hvarföre skall ett litet land inlåta sig i slika förvecklingar, när det kan slippa? Om en man har en liten, men god och sjelfständig affär, på hvilken han kan, med arbete och sparsamhet, hafva sin lugna existens, så handlar han, enligt vår tanke, ganska oklokt, om han ingår bolag med en firma, som drifver affärer i mycket stora dimensioner, och i hvars rörelse den lille mannens förmögenhet ej betyder mer än en droppe i hafvet. Bättre är, att med denna firma underhålla de mest vänskapliga förbindelser, till ömsesidigt gagn, men att ej vara beroende af dess djerfva planer och stora risker. Hvarföre kan icke Sverge förblifva i denna ställning till Preussen, åtminstone tillsvidare, utan att ingå i en allians af mer eller mindre äfventyrlig beskaffenhet? Ty hvad skulle denna allians åsyfta? Att bilda, gemensamt med Danmark, en motvigt mot Ryssland? Men vi hafva ju redan en allians, för vår del, med England och Frankrike, och om denna numera ingenting betyder, så lärer väl en ny allians med Preussen betyda lika litet i farans stund. Hvad vi dermed vinna synes vara: en stor risk, utan motsvarande trygghet. Ligger deri en utmaning mot Ryssland, så är saken ännu farligare! Vi återkomma dertill: låtom oss alldraförst hafva rätt ordnat vårt försvarsväsen, så att vi ej äro, såsom nu, prisgifna åt en retad fiendes plötsliga öfverfall! Visserligen äro vi förvissade att Sverge äfven nu skall icke låta sig besegras, utan att ett anfall på vår sjelfständighet skall blifva angriparen en dyr lek. När hela nationen reser sig i en sådan kamp — såsom här blefve ovillkorligen fallet — så ligger deri en fruktansvärd kraft. Men det skulle kosta oss ofantliga offer, offret nemligen af ett för långa tider rubbadt välstånd och hämmad utveckling. Derföre böra vi ej utmana till en sådan kamp. Gifva vi oss åter till tåls; egna vi alla våra krafter, alla våra sträfvanden till utveckling af våra materiella tillgångar och af vår högre odling; ordna vi vårt för