Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1866, sida 2

utgör en del af min olyckliga hemlighet; men — — Men jag vet hvarföre, sade han med en otålig rörelse. — Emedan jag är gammal, grå och ful. — Vid Gud, nej! Han skakade på hufvudet. — Tror ni mig icke? — Jag tror icke, att .,the Beauty någonsin skulle ha älskat ,the Beust, om han icke slutligen förvandlats till en vacker prins. — Ni bad mig icke om kärlek för två minuter sedan. Ni bad endast om min hand och min aktning. Min aktning vet ni att ni har — ja, ännu mera, min varmaste tacksamhet — min innerligaste tillgifvenhet. — Men hvarföre då — — Fråga mig icke hvarsöre! Är det icke nog, då jag säger att det är omöjligt? — Åh, det är alldeles nog, svarade han bittert. Jag sprang upp, sårad af hans misstrogenhåt. — Cädle! utropade jag. — Vet då, om ni vill veta det, att jag icke är enka. Han, vid hvilken jag blef vigd, lefver. lIian i hedrog mig — Jag flydde från honom. Jag har hvarken hand eller hjerta att gifva: bort. Nu vet ni allt. År ni nöjd? — Han såg upp för första gången, och nans ögon mötte mina. Han steg upp. Jag ber er om förlåtelse, sade han! H åt, att hans andodrigt tycktes dar ch icke hans röst. — Jag ber er om fö åtelse. Jag hade mycket orätt. — Det hade ni verkligen.